Julia Simon

Det här kommer handla om min finaste vän, kusindotter och den bästa människan jag vet. Julia Simon. Man brukar ganska ofta säga: det finns ingen som känner mig så bra som du. Men i det här fallet stämmer det. Julia, det finns ingen som känner mig så bra som du. Inte ens jag själv tror jag. Du vet exakt hur jag fungerar, hur jag tar saker, tar tag i min hand, precis innan jag faller ihop. Du kramar mig när jag inte orkar, och skrattar med mig när allt annat inte fungerar. Du säger åt mig att sluta, precis när det behövs. Finns där alltid, trots att du och jag just nu är längre bort från varandra än någonsin. Det är bara du som fattar det underbart fina med svts gamla spöktimmen, äppelkriget och Kalle Blomqvist med vaniljglass och varma hallon. Hur lång än tystnaden är, känns det aldrig konstlat när vi äntligen träffas. Det är nog bara du, som verkligen förstår mig, som tar mig exakt hur jag är, mitt i all, glömska, rörighet och romantiska drömmar. Du är det närmsta jag har att kalla som syster, och om jag hade en, är det precis så jag föreställer mig att det ska vara. Det är du som verkligen kan lyfta mig, när det känns som att marken jag står på nästintill äter upp mig. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga, än att jag älskar dig, och att de två veckor du är här, kommer vara det extra syre jag behöver.

dagen.

Äntligen har jag gett den man som sitter på min väg till metron pengar, jag gav alla de pengar som fanns i plånboken (typ 8 euro) och sa att jag har sett honom sitta där varje dag, när jag stressad förbi, och eftersom jag jämt är försenad och glömsk kommer jag på att jag vill ge honom något precis när jag går förbi. Han säger att han har sett mig med, och att de leenden jag gett honom är värt mer än de pengar han får. Jag rodnar, såklart, och frågar var han har varit, för jag har inte sett honom sedan nyår? Jag har varit på semester svarar han. Till sjukhuset. Han säger att trots att han var mycket illa därvid, på grund av kylan, var det något av det bästa som hände honom, för han fick varm mat och varma drycker när han ville. Berättar att han inte kommit in på härberget för att det var så många den natten. Att han redan innan varit dålig, men just den natten, när han blev utkörd från metron, frös något oerhört och blev mycket värre. På morgonen var han så svag att han inte riktigt visste vem han var. Polisen hade kört iväg honom från en park för de trodde han var full. Sedan några timmar senare hade något ringt till ambulans, och ja, så kom jag till himlen en stund berättar han. Han kollar upp på mig, med sorgsna ögon, trots att han försöker le: Det var mycket fint att prata med er mademoiselle, stanna gärna förbi igen, och så önskar han mig en trevlig kväll, detsamma säger jag, och håll er varm.

Sedan gick jag mina tre minuter hem, kände mig som en dålig människa som inte gör mer samtidigt som det började bli suddigt av tårar i mina ögon. Öppnar min portdörr och tänker att någon gång ska jag bjuda honom på kaffe. Det är väl det minsta man kan göra?

Lyckorus

Trots att busschauffören körde iväg glatt vinkades när jag stod precis utanför dörren och kände att jag hade sprungit ett maratonlopp, trots att det har ösregnat och mina fötter var blå och våta, trots att jag haft ont i magen hela dagen, trots att några på gatan frågade hur mycket jag tog i timmen känner jag att det här är en av de bästa dagarna på länge. Jag känner ingen sorg alls, ingen tyngd som trycker ner mig flera meter under jorden, inget ångest som gör att hjärtat rusar iväg och det känns som att jag inte kan andas. Kanske för att här finns det de som håller hårt i min hand om jag gråter, säger inget bara tittar förstående och andas i takt. Kanske för att solen ändå syntes mitt i regnet. Kanske för att min bästa tobakshandlare gav mig en tändare på köpet för att sa att jag var hans trevligaste kund, kanske för att samma tobakshandlare varje gång säger également mademoiselle när jag säger bonne journée. Kanske för att en man kom och skrek på de som frågade hur mycket jag tog i timmen och sedan sa att det är fel det de gör du borde aldrig vänja dig, när jag sa att det brukar hände. Kanske för att jag har min finaste Annija här som alltid berättar de bästa sämsta skämten och som jag dricker vin med och skrattar hela natten. Kanske för att jag faktiskt känner att jag för en gångs skull hör hemma någonstans, och ler mot människor jag inte känner, bara för att livet känns så lätt. Kanske därför.