Om wikileaks

Peter har redan tipsat om den, men efter att gråtit och blivit förbannad denna söndagmorgon, måste jag tipsa de som läser denna blogg. Titta på dokumentären om wikileaks nu!

Klicka här för att komma till svtplay!

Om film

Vill bara komma med ett filmtips för den som inte är ute efter världens djupaste film, men inte heller en klassisk hollywoodare. För att komma till saken: Julie & Julia. Med bästa Maryl Streep som är helt fullkomlig otrolig i filmen. Jag ska inte säga vad den handlar om exakt, för jag är så dålig på sådant. Men två historier med 50 års mellanrum ungefär, bra skådisar, massa god mat och lite franska. Ett recept för en bra film.

Om saknad

Idag saknar jag min finaste Benjamin lite extra mycket. Fast det känns ändå helt okej, jag saknar ju trots allt i mitt gamla flickrum hos pappa. Inte helt fel det heller.

Om att en fika eftersökes

EMIL JONSSON.
Jag är i Tranås, det är även du, vill du dricka kaffe snart, kanske en pepparkaka eller lussebulle? Prata viktigheter och oviktigheter?

Förresten såg jag dig idag, du, Martin och en ambulans. Jag bankade hårt på en fönsterruta i det gröna huset på din högra sida när du satte dig i bilen. Sedan ville jag springa ut, men hann liksom inte innan ni backade iväg.

Anyway, FIKA???

(Om du säger nej blir jag arg, eller lite ledsen, eller båda)

Om min torsdag

Idag har jag träffat min lilla Afzelius som ska bli mamma. Vi var ute och loppisfyndade, jag kom hem med 5-6 dukar, plåtburk och något slags "konst"verk men torkade blommor i (här var jag påväg att skriva uppstoppade). Julia hittade finfint linne och bästa koftan. Fast egentligen var ju det finaste av allt att faktiskt vara med Julia. Det känns så skönt ändå, att vi är på så olika ställen i livet, ändå känns allting precis lika bra som innan, om inte bättre.

Om passfoton

Idag var vi i eksjö, jag och min far. Vi skulle hämta farfar som har legat på sjukhus, först skulle vi dock fixa nytt pass till mig, eftersom jag nyligen upptäckt att mitt snart går ut. Sagt och gjort, vi beger oss mot eksjö polisstation (eftersom man inte kan göra sådant i Tranås). Jag var himla glad, eftersom jag nu skulle slippa att se ut som en psykopat på mitt passfoto. Jag vet att många säger så. Men jag gör verkligen det. Dagen fotot togs hade jag över 39 graders feber och försökte fixa mitt unkna utseende med för mycket smink. Alltså är jag helt svart runt ögonen, mina ögon är glansiga och jag stirrar in i kameran samt gör en sjukt konstig min. Kan ens inte förklara hur skum minen är.

Idag var i alla fall dagen, som jag skulle få ett pass där tullen inte tror att det är någon annan. Där ingen skrattar när de tittar på bilden. Jag tillbringade lång tid med att fixa hår och diverse saker som jag ansågs behövde fixas. Övade min passfotobild. Många gånger. Framför spegeln, framför min far, framför min hund. Ja allt och alla som fanns tillgängliga. Sedan ställer jag mig självsäkert framför kameran, med min inövade pose. Sedan får jag se min bild på skärmen. Jävla bild. Jävla pass. Jag ser helt knäpp ut. IGEN. För först togs en bild, sedan en till, men då var jag påväg att titta bort. Så nu är bilden dum igen. Inte alls som min inövade halvflirtiga pose. Bara ett stort och ett litet öga, och en snörpt mun. Bättre lycka nästa gång!

Om en natt

Jag tittar på trolltider hela natten och drömmer om våren, och sommaren. Det är så mörkt nu och det liksom skaver överallt. Och kylan gör mig alldeles narig inuti. Fast jag tror att det har med stressen att göra, denna ständiga stress. Som trycker och förvirrar. Stress för skolan, julen, att inte hinna, glömma att leva, framtiden, dåtiden, nutiden. Allt det där.

Det där med att fånga dagen är inte så lätt som det låter.

Om en helg

Jag var som jag tidigare skrivit om i Uppsala under helgen. Min finaste, finaste Julia bor där. Som gör min värld lite bättre och finare för ett kort tag. Härligt ändå. Lägger upp en bild som gör mig så glad att det liksom pirrar till i hela magen, liksom från botten.

Om skolan

Heja mig som har skrivit klart min slutuppgift till delkursen och lämnat in den innan klockan 21.00. Det är nog första gången som jag inte stressat skickar in det 23.59 sista dagen. Nu kan jag alltså slappna av och bli en vanlig människa igen. Kanske uppdatera lite oftare. Skriva mer viktigheter. Nu har jag bara en delkurs kvar, sedan har jag klarat en hel kurs. Då ska jag fira!

Om att sova

Nu är vi hemma och ska sova. Det känns som att jag tappar lite av mig själv för varje steg jag tar.

Om att flyga 2

På grund av flygrädsla har jag inte kunnat skriva innan. Jag har varit allt för rädd och orolig. Haft ont i magen, varit stressad och inte kunnat tänka alls. Men nu, nu är jag framme i Uppsala. Alltså överlevde jag. Däremot trodde jag verkligen att jag skulle dö när jag satt på planet mellan arlanda och amsterdam, på väg in, började hela planet ryck och skaka. Jag fick seriös dödsångest. Såg hur alla på planet liksom rycktes från sida till sida i sina stolar. I högtalarna ropade de ut att det bara var "some tiny bumps, hehe". Jävla idioter tänkte jag, vi kommer dö. Inga tiny bumps här inte. Döden. Döden kommer. Jag började gråta. Igen.

Men jag överlevde visst.

Annan rolig sak är att jag skrev på min uppgift till skolan på planet. Bredvid mig hade jag en universitetslärare i kemi, som ansåg att han fick klaga på mitt språk, säga att jag missuppfattat uppgiften osv. Alltså läste över axeln. Han kanske försökte var snäll, men jag blev mest ledsen och kände mig dålig. Allting slutade med att jag satt med datorn i knät, vänd mot honom, hukad över skärmen för att han inte skulle kunna läsa.

Nu dricker jag vin, sen ska vi ut. Livet känns fint ändå. OCH OCH OCH, Essa är här. Min borttappade släkting som bor 3 minuter från Julia. Bra sådant där tycker jag.

Om att flyga

I övermorgon åker jag till Sverige. Alltså på torsdag. Och allt jag kan tänka på är att jag inte vill dö i en plankrasch. Varje gång jag flyger är jag nästan övertygad om att jag kommer att dö. Framförallt om det skakar och rycker. Jag börjar gråta och får lite lätt panik. Sist jag åkte hem, grät jag när vi startade. Bredvid mig satt ett liten pojke som tydligen också var rädd för att flyga. Han frågade mig varför jag grät. Upprörd som jag var sa jag: För jag inte vill dö. Varför ska du dö frågade han. För att vi kommer att krascha svarar jag. Detta resulterade i att han också får panik, varpå pojkens mamma kollar argt på mig. Jag rodnar och gråter ännu mer. Det var en rolig flygresa. Bättre lycka nästa gång.

Om att åldras

Ibland känner jag, eller lite mer ofta än sällan, rädsla för att bli gammal. Sådär riktigt gammal. Och ensam. Gammal och ensam. Jag vill inte sitta på ett hem och varje dag önska att någon kom och hälsade på mig. Utan några föräldrar, någon äldre att förlita sig på. Det kommer vara jag som är äldst, och vem ska jag då fråga om råd? Det skrämmer mig, jag blir så otroligt ledsen av hela tanken. Helst vill jag att alla i mina finaste och viktigaste personer alltid ska vara där. Jämt.

Därför är det skönt att tänka på att jag och min finaste Julia har en plan. En plan för att slippa sitta och vara helt ensamma. När våra partners (om vi ens kommer ha haft några) är döda och våra barn inte längre vill se oss. Då har vi allt klart. Vi ska bo i ett hus (just nu i Frankrike). Den ska bara vara en enplansvilla helst en gammal lada. Måste tänka på att vi säkert kommer ha genomgått x antal höftledsoperationer och kommer vara för trötta för att kunna gå upp för några trappor. Vi ska dricka alldeles förmycket vin. Ha på oss stora hattar, sådana där som engelska tanter oftast har. Sitta och spela kort och åka in till stan och handla i gamla nattlinnen och tofflor. Kanske med papiljotter i håret. För man får göra det, om man är två gamla tanter med ett hus på landet. Vi ska äta massor av kakor och bakverk, för det kommer inte längre spela någon roll om vi väger över 100 kilo. Huvudsaken är att vi har roligt. Och kan gå. Gå är viktigt. Och vänskap. Och vin.

Allt det gör att tanken på att åldras inte längre känns så skrämmande. I alla fall inte om jag gör det med Julia. Det går inte att känna sig ensam då.

Min Idol

Min största idol, någonsin, jämtjämtjämt är Patti Smith hon är ungefär den coolaste, finaste, bästa artisten någonsin. Tycker jag. Och det finns en låt, som jag lyssnar på om och om igen just nu. Den är så fin och alla borde lyssna på den. Verkligen alla.



Förövrigt såg jag henne i somras och det var nog bästa någonsin.

Ord

Det som pågår nu är bara en grå hållplats i livet, tills det riktiga börjar. Och där står jag och stampar ilsket på marken. Tiden går så långsamt här. När jag står där, på min lilla gråa hållplats, tycker jag att livet inte är så stort. Inte så grandiöst som många andra verkar tycka just nu. De bor ihop, studerar på riktigt, de dansar varannan natt, läser fina böcker, har fina personer att fika med. Ibland gör det så ont att andas. Det river i hela lungorna, hela kroppen. Och jag saknar, jag saknar mitt blå rum med den blå byrån. Jag saknar kaffe i trädgården, jag saknar att hata Tranås tills jag bara ser svart. Jag saknar att längta bort till Frankrike. Allt skulle bli så underbart här, jag skulle upptäcka så mycket här. Om mig själv, om andra. Träffa alla de där människorna. Komma på vad jag verkligen, verkligen vill göra. Men det är inte så lätt, det här med att leva. Och jag måste lära mig att sluta måla upp luftslott. För på något sätt, hur bra jag än har det, blir jag alltid besviken. Det är nog det, som är problemet, att jag hela tiden förväntar mig så mycket, att hela min värld ska vändas upp och ner, att allt ska få mer färg. Mer ljud, ljus rörelse, känsla. Och precis som innan, glömmer jag, att faktiskt se allt det fina jag har. I all min röra av val och möjligheter. Av längtan och förhoppningar lever jag faktiskt ett liv. Just nu. Och det är helt ärligt ganska så fint det med. Kanske inte precis som jag trodde från början, men förmodligen bättre, på sitt sätt.

Pilates

Okej, jag har efter att Julia (Länk här!) sagt hur bra det var, så laddade även jag hem någon sort av pilates med en hollywoodtränare. Så för en timme sen gjorde jag den. Eftersom jag mitt i natten jämt tänker att jag ska ut och springa och så, tänkte jag att lite pilates är ju typ samma, eller? Efter det här passet kan jag konstatera att jag är:

1. Extremt otränad
2. Otroligt ovig
3. Väldigt okordinerad

De tre punkterna ovan går inte riktigt hand i handske med pilates. Men, jag är pepp ändå. Mest för tränaren säger: You can do it och Looking good! Det är tills jag kommer på att hon inte pratar just med mig vill säga.

Att tillägga är att jag försökte mig på att göra något som heter kickbox bootcamp efteråt, det gick mindre bra. Efter tio minuter snubblade jag på mitt golv och ville spy. Dålig ide.

74

Blev otroligt glad när jag upptäckte en liten fin ask med hela 74 kronor i. Och 50 öre, men de får man tydligen inte använda i Sverige längre. EN DAGENS TACK!!! eller kanske 2-3 öl eftersom Julia ska ta med mig på äventyr på nationer i Uppsala. En helt ny värld finns att upptäcka där ölen är billig och massa studenter vistas. 

Titta vad glad man kan bli för 74 (och femtio) när man pratar i skype.
Förresten ser man ju lätt hur avundsjuk Julia är.
Hon har minsann inga fina burkar med pengar i.

Hjälp en lite lätt borttappad tjej

Nu är det såhär att jag tills måndag ska skriva om digitala medier. Grejen är att det är så otroligt flummigt. Helt konstigt. Vissa texter säger att konst på nätet: net.art som det heter, är maillistor och massa skumt. Eller så är jag helt pantad och fattar inte. Men jag brukar tycka jag är förhållandevis smart. Nu om någon har mer koll på detta än jag, klistrar jag in uppgiften, bara för att få lite reflektioner, från någon. Snälla?

Uppgiften:

Den här uppgiften berör särskilt digital konst. Läs Paul, Green och Garcia. Titta på de nätkonstverk som länkas till i momentet, samt några av de videoverk som ligger efter momentet bland kursmaterialet.
Studera sidan www.monet2010.com (obs! sidan kräver Adobe flash player). Fundera dels över hur ”nya” medier förhåller sig till de ”gamla” som denna delkurs i övrigt har handlat om, dels över hur de olika medieformerna förhåller sig till varann. Dvs. vilka fördelar/nackdelar det finns hos ett medium jämfört med ett annat.
Om hela frågeställningen kring nya medier börjar kännas lite gammal, vad gör vi då? Ifrågasätter mediebegreppet, eller dess relevans för konstdiskussionen? Går det? Är vi dömda att börja om eller att förlita oss på att det alltid kommer nya ”nya medier”?

Update

Jag åt en clementin. Den var god. Jag har fått min tro tillbaka

Clementiner!

Just nu äter jag nästan bara clementiner. Ja, jag bröt mitt löfte om att inte köpa något, jag köpte 1,7 kilo clementiner. Det är ju så gott. I alla fall, i morse när jag åt min dagliga scrambled eggs och clementin var den jätteäckligt och hård, jag kunde ens inte äta upp den. Jag kan ALLTID äta upp clementiner, men nej. Då tog jag en ny, den var också hård och äckligt. Nu vågar jag inte prova en ny, för om den är lika äcklig tappar jag tron på clementiner. Allt jag vill är att ha en god, lagom sur clementin, ska det vara så svårt?

Tänkvärt

I brist på annat, tycker jag att ni ska läsa det här:

http://www.underbaraclara.nu/187187/2010/12/01/en-riktig-karl-skare-va/

seriöst, läs det nu!

Hoho

Lite humor såhär på kvällskvisten...



Logorama from Marc Altshuler - Human Music on Vimeo.

Jag blir gaaaaalen

Enligt min pappa var tydligen inlägget nedan "obscent". Därför gör jag ett nytt försök. ÄR DET OKEJ ATT HÅLLA I EN TOMAT ELLER???? (förövrigt, jag äter morötter, måste det tolkas sexuellt? vem fan äter inte morötter. ÅHHHHH. Det var bättre förr...)

Mmm, middag!

pengar och morötter

Nu har jag samma problem som innan Julia kom, alltså lite magert med pengar. (Förövrigt blir jag förbannad på hur mycket pengar styr mitt liv) Därför har jag återigen bestämt mig för att inte köpa mat eller något, förutom julklappar, tills jag åker till Sverige. Dock kommer jag sakna mina clementiner, jag har i nästan två veckor ätit ungefär sju om dagen, men nu är de slut. Jag har ju iallafall morötter, det kanske är lika gott till frukost med gröten?

Mmm.. frukost!

Matkoma

Okej, jag ska inte skriva om mat mer efter detta. Men den här helgen har jag ätit så mycket att jag har hamnat i matkoma. Nu är jag trött och överfull! Öhhh, så känner jag. Så anledningen till dålig uppdatering är förmycket mat.

Nu ligger jag och Benjamin i sängen, han håller i ett ljus och dricker te och säger att han har klass. Han säger även att det roligaste är att vara med han själv, för han har så roliga skämt. Förmodligen gör han detta för jag skajpar med Julia. Attentionwhore.

Besvikelse

Jämt när jag tycker om någon, till exempel en författare, revolutionär, konstnär eller liknande händer det att jag helt plötsligt upptäcker något de sagt som byter ut förundran mot avsky.

När jag var 14 avgudade jag Che Guevara. Detta var fram tills att jag läste att han sagt att "Kvinnans enda plats i revolutionen är i sängen med särade ben". Efter detta gillar jag inte han alls.

Nu idag när jag läst boken: Konst, kön och blick: Feministiska bildanalyser från renässans till postmodernism har jag samma avsky för Baudelaire. Han skrev en essä i Le Figaro om "det moderna livets målare" i denna text kan man läsa: "Ibland är kvinna utan tvivel ett sken, en anspelning, en inbjudan till lycka, ibland är hon bara ett ord" Att tillägga: när han skriver lycka pratar han endast om sexuell sådan, eftersom han tidigare i texten konstaterar att kvinnan endast är ett objekt till för mannen. Nu tycker jag såhär om Baudelaire: TA DIG I RÖVEN. Jag skiter fullständigt i att det tillhörde hans tid och allt det tjat. Skitsamma, man säger inte att kvinnan endast är ett ord. Aldrig mer Baudelaire.

Julbord på räls

Något för dig pappa? 

Måste vara bästa Julbordet någonsin.

MAT! (igen)

Det bästa med den här helgen är att den innehåller så mycket (gratis) mat.
Vid lunch var vi alltså hos Benjamins farmor, jag fick säga massa svenska namn och de försökte uttala dem, ungefär såhär: Vad är det där namnet som stavas L-E-I-F??? Lääjf? säger jag, aaaaah LAAIFF! säger dom. Nej Lääääääjjjff. JA! LAIIFFFJJEEE? jo precis, helt rätt.

Ikväll ska vi till en amerikan och få äkta thanksgivingmiddag. Och imorgon blir det lunch hos mamma. Inte behöver jag oroa mig för att gå hungrig i helgen, trots att pengarna tryter. Jag kanske ska äta så mycket jag kan så behöver jag inte äta på hela veckan sen och kan köpa julklappar istället. Har ju faktiskt lite röda bönor i skafferiet.

MAT!

Nu ska vi äta lunch hos Benjamins farmor. De kommer från Italien. Det märks alla pratar i munnen på varandra och jag bara skrattar och får alldeles för mycket mat på tallriken. Rätt fint ändå.

Tummen upp för mat!

Motivera mig

Varje kväll innan jag somnar är jag jämt sjukligt motiverad. Ungefär såhär brukar jag säga till mig själv:
Imorgon ska du ut och springa, KUL!
Sen ska du göra klart ALLA de uppgifter till skolan som du vet om.
Efter det ska du städa och diska.

Och jag är verkligen jättepeppad på att göra allt.
Nu är det inte kväll längre och jag försöker få mig att läsa lite sidor i Konst, kön och blick. Det går inte så bra.

Jag önskar jag var som precis innan jag somnar jämt, motivera mig...

24/11

Igår hände något jag tycker är både obehagligt, läskigt och sorgligt på samma gång.

Jag var på ett av de två ställen jag är på om jag inte är hemma, alltså George. Benjamins kompis skulle göra quizet då den vanliga quizkillen inte var där. Vi, eller främst Benjamin skulle alltså supporta. Jag och Stephen körde tvåmanslag och... VANN!!!

För att spola fram en aning. Klockan var väl 1-2 något och jag stod och väntade i toakön. Den stora toan är trasig och alltid låst. Hur som helst kommer det ut en man därifrån som har en jagad blick och knuffar in mig megahårt i väggen. Jag känner att det luktar bränt om honom, öppnar toadörren och ser massa konstiga saker, i ett hörn ligger en blodig tröja och bränt tidningspapper, som alltså precis, precis har brunnit, i toan ligger en tändare och något hårt som också är blodigt. Och det luktar ungefär som bränd plast, sådär frätande.

Jag hämtar Benjamin, framförallt för jag inte vet vad jag ska göra, hans kompisar springer efter mannen från toan, som uppenbarligen är hemlös. Han säger att allt han ville var att ta sig ett skjut, elden var för att göra rent nålen. Historien gör så ont i mig. Vissa av de som var där var förbannande och sa saker som: Han kan lika gärna dö, trilla i floden... Jag blev arg och gick runt och skällde ut folk. Det som är mest sorgligt, med hela grejen är hur en människa kan bli så desperat att man går in på en pub och nästan tänder eld på den för att få knark. Jag undrar vad som fört honom dit, vad som hänt i hans liv för att leda honom dit han är idag. Och det är därför jag blir så arg, när folk säger att han kan lika gärna dö, för det är ett människoliv de pratar om. Och det gör mig så jävla förbannad.

Tisdag

Igår var jag och Benjamin på resturang, ungefär världens finaste. Tegel på väggarna och gamla mörka takbjälkar. Jag drömde lite om att det var en lägenhet och jag bodde där. Utan alla bord såklart.

 

Benjamin tycker jag är pinsam som tar bilder. Han sa att jag var som en japan.

Det märks att hans pappa inte är fotograf, då vänjer man sig tidigt. 

 Tillslut fick jag fram en liten pose.

 Jag är ju redan en van posare.

Efter maten tänkte vi, gott med irish coffee, eller jag tänkte gott med irish coffee,

Benjamin tänkte mer gott med en pint. Så vi begav oss till de irländska puben De Danu

och mötte upp Pierre och Juliette. Sedan sov vi. Hemma alltså.

Bilder från Halloween

Eftersom jag verkar återgå till mitt gamla jag, det vill säga dålig uppdatering, lägger jag ut massa bilder från Halloween och hoppas på att bli förlåten. Jag var alltså död hemmafru med skotthål i pannan.

Bananerna gav gott banangodis, därför tyckte jag om dem massa.

Mest för att visa hur fint dekorerat det var. Benjamin var mäkta stolt.

Döda cowboyen är kock på resturangen där jag jobbade i somras.

Halloween

Imorgon är det Halloween, för ungefär första gången i mitt liv ska jag klä ut mig. Eller inte så mycket. Jag ska copycata Julia, som ska vara skjuten och slagen hemmafru. Bra tänkte jag som inte vill köpa massa kläder och sådant. Nu är mitt problem att jag inte fattar hur man gör ett skotthål så det ser snyggt ut, det ser mest kladdigt ut. Förmodligen får jag vara en hemmafru från 50-talet med kladd i ansiktet, det funkar ju det också.


OM INTE, Julia, skypemöte imorgon, vid 14 kanske? Du bestämmer, du måste visa mig hur man gör, mitt ser ut som en kladdig böld.

Frankrikelistan

Eftersom jag sedan lite mer än ett år tillbaka bor i Toulouse, tyckte jag att det var passande att göra en spotifylista med musik där de bara sjunger på franska. Vissa låtar kan tyckas lite töntiga, men de är sådana där man måste ha med liksom.

Tryck på länken:
La France

Åh

Benjamins mamma skickade med honom en present till mig, hon tyckte den var sprallig och passade mig. Hur fint är inte det? Det är en potatismosare. Här ska det göras potatismos!

Merci beaucoup Marie-José!

Finaste Bilden.

Den här bilden är fin. Inte för att jag ser så ledsen ut. Utan för jag vet vad vi sade till varandra just i den stunden. Den föreställer mig och min farfar, dagen jag tog studenten. Farfar var 95 år på bilden. Vi satt och pratade och han tar tag i min hand, och säger att han är stolt över mig, och att jag kan bli vad jag vill. Det är bara att välja och vraka. Anledningen till att jag ser ledsen ut är att jag är väldigt känslig och gråter lätt, vilket det ledde till även här, men inte för jag var ledsen, utan för att jag var så otroligt glad. För att farfar var där, för att jag äntligen tog studenten, för att jag visste att efter sommaren skulle jag flytta till Frankrike. Och väl här, kan jag göra precis vad jag vill, det är bara att välja och vraka.

Arbetsintervju

Har precis varit på arbetsintervju på det subway som ligger nedanför mig. Tror det gick bra. Såhär gick det till: Han ringer (arbetsgivaren) och säger hejhej, blablabla, tänkte att det är bra om vi ses, du är inte hemma nu va? Jo säger jag. Kan du komma nu? Inga problem säger jag och springer ner. Det fanns inga stolar eftersom de håller på att bygga lokalen, så vi fick stå. Dumt är att om jag får det börjar utbildningen den 1a november, och Julia kommer ju den 4e. Men så kan det gå.


Julia var inne på skype ikväll omkring 22!

RUGBY!

Om ungefär en timme ska jag iväg för att titta på rugby. Benjamin fick biljetter av sin faster som jobbar på canal+. Rugby är den enda sport som jag tycker om att titta på tror jag. Bra att jag bor i rugbystaden då. Extra bra är att de typ alltid vinner (Jag hatar att förlora). Får väl se hur det går idag. Allez les Toulousain!


En rolig grej är att de har en ramsa som går: den som inte hoppar hejar inte på Toulouse (qui ne saute pas n'est pas toulousain). Jag och Julia var på en rugbymatch när hon var här i april. Vi fattade inte vad de sa, och undrade vafan alla omkring oss hoppade, och tänkte att de var konstiga.

Quote

Whatever you do in life is insignificant , but it is important that you do it.

Gandhi

Strejk

I Frankrike har de en förkärlek för strejk. De strejkar nog varje månad för något i alla fall. Förra året när jag läste här i Toulouse, var det enda år på 20 år ungefär, som universitetet inte blockerats av strejkande studenter. Jag tyckte det var lite tråkigt eftersom jag också ville strejka. Hur som helst. Nu, strejkar de som sagt igen, för att Sarkozy vill höja pensionsåldern från 60 till 62. De blir helt GALNA. Det finns nästan inga bensinstationer öppna längre, eftersom det inte levereras något bränsle. Lastbilar blockerar vägarna till flygplatsen, alla flygplan lyfter inte, för att 1. personalen strejkar 2. de har inget bränsle. Nästan varje dag demonstrerar de på gatan, jag kan höra dem från mitt fönster. De skriker: UNGA PÅ GATAN, VISA DITT STÖD. För nu har nämligen alla ungdomar, okej inte alla, börjat strejka med. Universitet är återigen blockerat vilket innebär att de klottrar överallt, slår sönder fönster, svetsar ihop grindar. Saneringskostnaderna efteråt är skyhöga. Men vad gör det bara de får strejka lite? Jag tycker okej, strejka om ni vill. Men, det finns massa studenter som är här på utbyten, som inte fattar något. Och det sjuka är att den lilla grupp som blockerar är typ kanske 50 pers. Jag kan tycka att vi i Sverige borde ut och skrika mer på gatorna, strejka lite mer en bara en dag. Faktiskt. Men, å andra sidan, kan jag tycka att i Frankrike har det nästan gått för långt. Det blir som när man ropar vargen.

Frukost

Det jag saknar mest med att bo i Frankrike är svensk frukost. Fil (finns inte), Mörkt bröd (finnst bara sånt där supermörkt danskt typ), OST (vet att Frankrike ses som värsta ostlandet, men inte om man vill ha hårdost till frukost, som smakar lite starkt, som går att hyvla). Just imorse kunde jag gett min högra arm för lite svensk frukost. Jag nöjer mig med kaffe...

Titta vad gott. mmm..

Utmaning till mig själv!

Efter att ha räknat ihop alla utgifter hitills denna månad har jag bestämt mig för att ha 0 utgifter tills Julia kommer. Detta betyder alltså att jag inte ska köpa mat på två veckor, inga kaffe ute, ingenting. Jag ska ta alla konserver och all torrmat jag har, typ ris och sådant. Bara äta det jag har hemma. Vi får väl se hur bra det går. Men jag tror på mig! Mmm, jag längtar redan till min quinoa-middag...

Glorious visions

Idag måste jag läsa ut den här härliga boken. Mmmm. bara 200 sidor. Nej, jag har inte börjat. Eller jag har läst en sida. 199 more to go!

Gothic Art, Glorious Visions. Min nya favoritbok.

Tröjkärlek

Lika mycket som jag snöar in mig på mat, snöar jag in mig på kläder. Den här tröjan har jag typ varannan dag. Fast nu ligger den i tvätten, till Julias glädje tror jag, eftersom hon jämt brukar klaga på att jag har på mig den när vi pratar på skype. Jag vill att alla mina tröjor ska vara rostbruna. Nya svarta!

MAT

Jag brukar snöa in på maträtter har jag märkt. När jag upptäcker att något faktiskt är billigt att göra, gör jag det jämt, flera gånger i veckan. Så här kommer jag med ett recept på en väldigt lätt rödbetssallad:

Nu kanske det inte ser så gott ut, men det är namnam!

Det du behöver:

• Fetaost
• Rödbetor
• Rödlök
• Valnötter
• Balsam vinäger
• Salt
• Peppar
• Vitlök
• Ruccola
• Honung
• Timjan

Eftersom jag inte har någon ugn steker jag rödbetan (eftersom jag bara är en) i en stekpanna i små tärningar. Dock vet jag att det blir godare i ugnen. När jag känner att de börjar bli mjuka ringlar jag över honung och saltar, pepprar och smular sönder lite timjan. Därefter låter jag det steka lite till. (om du gör det i ugnen gör honung och allt det från början). Sedan skär du upp lite fetaost, lite rödlök, tar fram ruccola och blandar ihop i en skål där du även häller i de varma rödbetorna. Sist men inte minst, ha i valnötterna, de gör liksom hela grejen nästan.

Till det här brukar jag göra en dressing på honung, balsamvinäger och en vitlöksklyfta. Oftast behövs mer honung än vad du tror. Häll den över salladen och servera. GOTT och BILLIGT.

Galeeet

I Toulouse finns det en gata där någon antingen kitsch-älskande person bor. Eller helt galen. Jag kommer aldrig ihåg var den ligger men ibland kommer jag in på den av misstag och jag blir alltid helt pirrig och glad i hela kroppen av att se crazybalkongen! Jag vill också ha en sån balkong, eller en balkong överhuvudtaget.

Framtiden?

Jag har nog 3 olika vägar att välja mellan, eller kanske 3 stora och i dom finns det lite avstickare också. Jag får nästan lika mycket beslutsångest av alla 3.

1. Att flytta till Paris:
1A. Flytta till Paris och läsa till antikjurist. Alltså jurist specialiserad inom antikviteter.
1B. Flytta till Paris och fortsätta läsa konstvetenskap på distans och jobba samtidigt.
1C. Flytta till Paris och bara jobba

2. Flytta till England och läsa konstvetenskap där, helst typ business konstvetenskap, dock är det förbannat dyrt och då måste jag komma in på stipendium.

3. Ge upp och flytta till Sverige.
3A. Ge upp och flytta till Sverige och läsa till jurist bara för att.
3B. Ge upp och flytta till Sverige och läsa konstvetenskap bara för att.
3C. Ge upp helt och bli mellanstadielärare i Tranås (min mardröm)

Bio

Jag är väldigt dåligt på att förklara vad filmer eller böcker handlar om.Så om jag skulle förklara filmen vi såg igår lite kort skulle det nog låta. Kille på collage, han är hög, har sex, sedan kommer en sekt och hans bästa kompis råkar dejta en häxa. Sekten har magiska krafter och bär djurmasker. Låter det som en film ni vill se? Nej, kanske inte, fast den var bra. Jag lovar.

Full garderob

Jag har sex kappor. En garderob. Det går inte ihop sig. Kappor någon?
Att tillägga är att alla kappor förutom en kommer från loppis. Dessutom har ingen kostad över 200 kr, och majoriteten har kostat under en 50-lapp. Och att jag har svår seperationsångest

Kappor, som inte får plats i garderoben.

(Den rutiga köpte jag för 1 euro på secours catholique)

Och kapporna i min pyttelilla garderob.

Höst

Hösten är nästan min bästa årstid. Jag älskar att det blir mörkt. Sitta inne med tänka ljus överallt. Massa te. Fina löv på marken att sparka i. Halsdukar, tjocka kläder, soppor. Allt blir så mycket mysigare när det är höst. Man får vara lite smådeppig, det är liksom okej. Äckelsvettas inte som i 40-gradig toulousesommar. Hösten är något perfekt mellanting. Innan det blir för kallt. Allt går mest i ide, det är inte dött än. Rätt fint tycker jag.

En lördagskväll som en annan

Eftersom jag bestämt mig för att inte dricka något tills julia kommer (mindre än tre veckor kvar!), går jag inte heller ut. Mest för att undvika frestelsen liksom. Så här sitter jag och ska titta på film. Spännande lördag. Känns mest som en lördag faktiskt. Benjamin är ute, och han har redan ringt och berättat massa roliga saker. Som vår kompis som precis flyttat tillbaka till Wales visades hela tiden under en rugby match i Wales där Toulouse också spelar. Och massa folk som gjort bort sig. Och här sitter jag och detoxar. Inte ens Julia är inne på skype.

Men, till den positiva sidan, jag har skrivit klart min uppgift och fattade tillslut texten (nästan).

Antikrundan och Knut

Mitt absoluta favoritprogram på tv är antikrundan, och har väl varit det sen jag var 6 eller något. (pappa vet nog exakt). Härom natten drömde jag att jag befann mig i uppsala, och gick runt på någon liten gata. Helt plötsligt stod jag utanför Uppsala Auktionskammare där min personliga hero Knut Knutson jobbar. Jag gick in och överallt fanns massa 1700-tals möbler, 1800-tals målningar (mest neo-impressionistiska, när man duttade på färgen i små prickar typ). Och där, mitt bland alla möbler står Knut. Jag gick fram och frågade om jag fick vara där, på dagarna och lära mig. Absolut sa han och började visa mig massa saker. Sedan gick jag därifrån när vi var klara, och tänkte i drömmen, hur fan ska det här gå. Jag bor ju i Frankrike.

Titta vad finurlig han är: 

Klicka på bilden för källan.

Trögtänkt

Ibland känner jag mig så otroligt korkad. Som nu när jag har försökt att förstå en text till konstvetenskapen som är skriven på svenska till och med (de flesta texter och böcker är på engelska). Jag förstår inget alls. Jag förstår orden var för sig, men jag fattar inte vad fan han vill säga. Kanske för att texten är skriver på 40-talet och aldrig omskriven sedan dess. Kan jag skylla på det? JA, det kan jag! Dock känns det jobbigt för min svenska känns som bortflugen. Inte sådär som de som bor i USA som helt plötsligt inte kan svenska längre, men den mer avancerade svenskan. Jag kan inte ens skriva en vettig text längre. Men det löser sig nog.

 

 Ungefär såhär uppgiven känner jag mig nu:

Surprise

Finaste är när en vänner bara dyker upp. Framförallt finaste Axel. Mer överaskningsbesök åt folket!

Silly people!

 Flirt with the camera!

English!

For my english speaking readers. Mostly my family I believe. There is now a button to your right that says in English, click on the link and voila, my posts are in english. Though the english is not perfect and sometimes does not make any sense. Enjoy!

Mina kärlekar

Det händer så mycket saker på ett år. Förra sommaren var jag med mina finaste tranås-tjejer. Vi umgicks sommaren ut som att det inte fanns någon morgondag. Nu ska Julia ha en liten bebis, hon är redan vuxen. Sofie lever loppan i Thailand som reseledare. Och jag är här, i Toulouse. Det känns så otroligt långt bort ibland. För långt. Jag vill fortfarande kunna dricka kaffe med dem och bara prata strunt, om obetydliga saker. Men det är inte så lätt längre. Men, jag vet att när vi väl träffas, hur sällan det än är, är inte känslan borta. Den finns kvar. Det är nog då man vet hur nära man egentligen är.

Mina fina en sommarkväll för ett år sen

Andnöd

Det här (tryck på här) gör att jag tappar andan. Det är exakt därför jag vill jobba med antikviteter. Tänk att gå in i en lägenhet som lämnats orörd i 70 år, och hitta en tavla målad av Boldini. Och lägenheten i sig. Min dröm. Jag dör lite inombords.

Lägenheten:

 källa

Tavlan:

källa

grottor och gruvor

Jag har blivit otroligt känslig senaste tiden. Kanske har det att göra med att jag är lite konstant stressad för skolan och gör allt annat än att plugga. Plussidan med det är att min lägenhet är otroligt städad och att tvätten inte längre går en halvmeter upp över tvättkorgen. Negativa är att jag gråter för ingeting. Som den franska grottforskaren som fastnade, sedan när man hörde knackningar efter en vecka skulle de ner och rädda honom, då var han död. Jag började gråta för jag trodde han levde, började gråta för att de inte försökt tidigare. Sedan har vi de som var fast i Chile i gruvan som nu kommit ut. Jag började gråta när jag såg den sista gruvarbetaren komma upp i hissen, när alla familjemedlemmar grät och kramades. Jag tyckte det var fint. Tänkte på hur oroliga de måste varit. Hur mörkt och kallt det var i grottan. Fast det är rätt skönt att gråta ibland. Bli av med pressen som liksom trycker på bakom ögonen, bara släppa. Fast jag önskar att det inte hände så ofta. Bara när jag är helt ensam i min lägenhet.

Konsert

Nu befinner jag mig på konsert och dricker öl. Jag måste väl stötta min pojkväns rockstjärnedrömmar. Mysiga är att koserten är på en båt.

Åh så fin:

En historia

Mitt största problem med att bo i Frankrike är att jag ofta blir kallad för Hora, slyna, hynda osv. Ibland brukar killgäng följa efter mig och säga: ÅH, jag ska knulla dig, jag ska knulla dig så jävla hårt. Jag blir skiträdd. Det har resulterat i att jag aldrig går själv längre. Inte efter klockan 21. Det värsta är att det händer liksom mitt på blanka dagen också. Det värsta är att jag vant mig. Jag rycker på axlarna och säger, jaha.

Men en dag, för några månader sedan var jag påväg till min pub där jag hänger. Jag hade varit på bio med en kompis och klockan var kanske 20. Den dagen hade redan x antal personer kallat mig för diverse namn så när jag gick förbi en äcklig gammal fet man som rökte bakom en resturang och han kallade mig hora, tog på sitt kön och sa: vill du smaka brast det. Jag vände mig om, kollade honom i ögonen och sa, nej skrek: Ja verkligen, nu när du lägger fram det så fint får jag ju sån jävla lust. Fy fan, du är verkligen patetisk, man kan fan inte säga så ditt jävla äckel. Du måste vara helt jävla dum i huvudet om du tror att det ska funka. Du kan inte ha en miligram vett i kroppen. Det är sådana som du som förpestar världen. Han ser rädd ut och säger förlåt. Jag säger, det räcker fan inte, jag hoppas din äckliga kuk ruttnar och trillar av. Sedan gick jag. Det kändes så jävla skönt. Frågan jag ställde mig sedan är, hur kunde jag alla dessa ord på franska?

Lucy

Jag är sådär lite töntig när det kommer till min katt. Jag adopterade henne från ett djurhem och hon var så liten, så liten. Alldeles tanig och dan. Hon hade knappt någon päls alls på bakre delen av kroppen. De som jobbade där sa att hon varit där i 5 månader. Hon kom när hon var 3. Stackars lilla kissemissen tänkte jag, nu ska du få komma till mig. Nu mår hon bättre. Hon är fortfarande lite smal, men inte lika mycket som innan. Först när hon kom var hon jätterädd och gömde sig i min garderob i typ 2 veckor nästan, sedan i badrummet i ytterligare två. Nu hoppar hon upp i sängen och lägger sig på min mage och vill bli klappad.

Hon har väldigt mycket personlighet. Ungefär samma som mig. Vi blir båda sura av att städa. Jag hatar att städa, hon hatar när jag städar och ligger och tjurar under sängen resten av dagen. Om hon inte får som hon vill vägrar hon att titta på mig. Typ går jättenära och när jag säger åååh lilla Lucy, vänder hon sig bort med huvudet och fnyser och trippar sedan vidare. Om Benjamin är här visar hon tydligt att hon är arg på mig och älskar honom jättemycket. Ungefär kollar hånfullt på mig när han klappar henne.

Lucy är inte lika stor som en fullvuxen katt och det kommer hon aldrig bli heller. Antingen är hon någon slags dvärgkatt, eller så växte hon inte tillräckligt för hon hade näringsbrist. Jag tror mer på det senare. Fast det är ganska mysigt nu, med en katt som är en storlek mellan kattunge och fullvuxen katt. Fast sorgligt om det är för att hon hade näringsbrist som sagt.

Hon har ett speciellt mjau när hon vill ha mat, vilket hon också alltid får när hon mjauar sådär. Alltså det finns ju alltid torrmat, men såndär mjuk och lyxig mat. Ibland får hon tonfisk, den försvinner på sisådär 30 sekunder. Om det är någon som vet hur man får en katt tjock får ni gärna tipsa mig.

Ja, rätt töntigt inlägg, men jag känner mig som en stolt mamma nästan. Bara jag inte blir en galen kattant i framtiden.


Åh sötiiizeen (nej, jag säger inte så normalt)
Här är hon förresten arg på mig, för jag tycker det är läskigt när hon går runt på fönsterkarmen. Därav de arga små ögonen.

Brev på posten

Det bästa som finns är att få handskrivna brev. Jag får det inte så ofta. Men när det väl händer blir jag som ett litet barn på julafton. Jag öppnar med spänning brevet, ibland sliter jag upp det. Men när jag får ett sånt fint brev som jag fick igår måste man vara försiktig.

Det var från min finaste Julia, och känslig som jag är började jag gråta när jag läste brevet. Tur är att hon kommer om bara 23 dagar.

Fina, fina brevet



Och så här glad var jag, tummen upp för brev på posten!

Utsikten

Ibland kan jag hata min lägenhet. Tycka den har för lite förvaringsutrymmen, att köket (kokvrån) är patetiskt, att allting växer på mig för den är övermöblerad. Sedan kollar jag ut, genom fönstret och ser min utsikt. Då försvinner allt hat på en sekund.





Och ibland kan det vara snö. Till och med i Toulouse:

Secours Catholique

Nu har jag varit på katolska hjälpens loppis. De ordnar en varje halvår. Idag var det total utförsäljning. Jag kom hem med 3 kappor och 5 tröjor för totala summan av 4 euro. Sedan köpte jag sylt som de söta tanterna gjort också för 2.50 euro. På grund av dåligt samvete skänkte jag ytterligare 5. Det känns på något sätt fel att gå där och handla massa saker, när jag vet att andra behöver det bättre. Känns som att jag snattar från uteliggare.

Jag försöker hela tiden rättfärdiga det med att jag är student, jag ska köpa mat för 170 euro i månaden och ha roligt med samma pengar. Det blir inte så mycket i slutändan. Så jag kanske kan få köpa 3 kappor och 5 tröjor för 4 euro ändå?

Min uteliggare är borta. Jag har inte sett honom sedan i våras. Det oroar mig, jag hann aldrig bjuda honom på kaffe. Men ibland fick han mat när jag gick förbi.

Hur som helst, katolska hjälpens loppisar är otroligt billiga.

snabbmat

De som känner mig vet att jag är anti multinationella företag (slå upp om du inte kan), som McDonalds, CocaCola osv. De som känner mig ännu mer vet att jag ständigt har en inre strid eftersom jag faktiskt tycker det är gott med de båda. Speciellt när jag är bakis. Men hur som helst, det går ju att finna andra alternativ till bakismat, typ fransk kebabrulle med kyckling. På min gata som är ungefär 100-200 m har jag cirkus 7-8 kebabställen. Och nej, jag överdriver faktiskt inte. Dessutom har jag 4 affärer som framförallt säljer torkad fisk.

Men nu har jag hittat subway också. Eller återfunnit. En roadtrip i Usa med familjen när jag var 6 eller 7 ledde till att vi åt mycket subway sena kvällar i motell. Jag har fått för mig att subway är mycket snällare och därför är det okej. (snälla motbevisa mig inte). Och det bästa är att man kan köpa den stora mackan, äta hälften, spara resten och äta till frukost. Smidigt. Det kan man inte med McDonalds för då smakar det plast.

Jag äter alltså inte ofta på McDonalds, kanske några gånger per år. Och varje gång har jag innerst inne skitdålig samvete och förbannar mig själv.


OCH, här kommer vi till det bästa. Subway ska öppna precis, precis nedanför mig. Jag ska söka jobb där också. Fast det är mest för jag behöver pengar.

GODKÄND

Jag ville bara säga att jag har klarat min första delkurs i konstvetenskap.
Aldrig någonsin har jag varit så glad för ett G.

Heja mig!

(Ja, jag får heja på mig själv i alla fall idag)

Stenåldersfrankrike.

Jag tror att en av de största skillnaderna med att bo i Frankrike är att skillnaden mellan man och kvinna är så otroligt stor. De har verkligen sekelgammla könsroller. Männen är mycket mer otrogna här, kvinnorna mycket mer fastbundna vid spisen. Jag vill spy. Jag vill inte prata om alla de olikheter som till och med skulle ses som sjuka i borgar(främst kd) och sd-sverige. Abort ses fortfarande av majoriteten (män) som fel. Det är rätt att kalla kvinnor/tjejer på gatan för hora. NEJ, de har inte kort kjol, eller andra provocerande kläder. Helt vanliga. Men, om man är tjej får man tåla det. Okej? Kvinnor ses som varelser som inte riktigt kan klara sig själva. Om de gör något dumt skrattar mannen och klappar dem snällt på huvudet. Ha ha ha. Lilla gumman då. Det där gick ju inte så bra.


Vad de anser om hbt (homo-, bi- och transexuella för den ovetande) vill jag ens inte prata om just nu.

Sånt som händer

Ibland tittar jag på tv-program som jag aldrig skulle erkänna för någon att jag tittar på (NEJ, inte något snuskigt eller så). Mest är det nog för att jag vill att andra ska se mig som väldigt intellektuell. Fast helt ärligt, jag älskar tv-program där jag slipper tänka, där jag bara kan koppla av och råstirra på skärmen utan att analysera. Det som visas är så det är. Inget läsa mellan raderna. Fast som sagt, det skulle jag ju aldrig erkänna för någon. Förutom nu. Det är rätt kört nu...


Vill bara tillägga att jag tittar på såkallad smarttv också. Fast inte när jag är trött, ledsen eller stressad. Det är jag ganska ofta.

Nytt hår

Så, nu har jag klippt mig. Besöket resulterade i att jag svettades onormalt mycket för jag var otroligt nervös. Framförallt när frisören lade det långa, långa håret i mitt knä för jag skulle se hur mycket det var. Hur som helst. Det känns skönt, luftigt.

Anledningen till att jag klippt av mig håret är för att jag ska ändra mitt liv.
Att göra hädanefter:

- Jag ska gå till antikaffärer och fråga om jag kan få vara där. Bara för att lära mig. Har redan gått till en tjusig men de ville inte ha mig. Kanske nu när jag har så stylish hår?

- Jag ska läsa alla moment till varje delkurs till min utbildning i konstvetenskap.

- Städa mer. (ja Julia, jag ska tvätta också)

- Vara mer positiv överhuvudtaget. Har varit lite mer svart senaste tiden.


Nu kanske man kan tycka att det är onödigt att klippa av sig håret. Kan ju trots allt ändra sig ändå. Men jag har alltid varit sådant. Jag måste markera nya faser i mitt liv ordentligt. Hellre klippa det än att färga det grönt liksom.




Och där var håret. Förlåt pappa. Jag kanske kunde ha sparat mitt avklippta hår att limma fast när du kommer?

Jazzkonsert och tapas.

Idag skulle jag och Annija gå på en gratis jazzkonsert som en äldre herre tipsade oss om (annan historia). I alla fall, glada i hågen beger vi oss till cinemateket där tillställningen skulle hållas. Vi blir nog först lite konfunderade när det som bjuds (det man kan köpa) är tapas, rött vin och sangria. Ja, säger jag, det kanske är jazzigt nu, lite groovy liksom. Koola Katten. Hur som helst, vi tar varsin tapas och ett glas sangria var (4 euro totalt per person, billigare än en öl förövrigt). Slår oss ned vid ett bord bredvid en gammal tant i som skrattar åt mina blommiga strumpbyxor och frågor om jag har snott dom i en trädgård. Det har jag inte. Där sitter vi och äter med händerna, jag spiller överallt på mig själv. Någon slags paprikaröra som fint sätter sig på strumpbyxorna. Tanten skrattar och säger: jaa, nu har du ett trädgårdsland på dig också. Ha ha ha svarar jag. Sedan blåser tallrikarna och glasen iväg. Med maten. Jag är student. Jag vill inte köpa mer tapas. Jag vill inte ha en trädgård på mina strumpbyxor. Hur som helst. Där sitter vi. Och skrattar. Tanten skrattar nog mest. Blir nervös och rodnar lite lätt i ansiktet. De som känner mig vet att det händer när jag känner mig lite utskämd eller nervös. Konserten drar igång. Jag kallar inte det för jazz, om inte snabb spansk gitarrmusik räknas som jazz. Inga groovy toner där inte. Annija har ont i halsen och vi går hem. Jag snubblar på vägen ut. En gubbe med käpp skrattar och säger att jag är värre än han.

Så var min gratis jazzkonsert ikväll. Riktigt groovy.




Här höll tillställningen till. Det var fullt med tält och bord. Bilden är snodd och jag kommer nog hamna i fängelse.

Småland

Det är länge sedan nu. Jag är hemma, i den lilla staden i Småland, på gränsen till Östergötland. Inget har riktigt ändrats här, ändå känns allt så otroligt annorlunda. Det är inte samma känsla längre, känns inte längre som det hem jag fantiserat om ibland, när jag känt mig ensam. Det finns inga hemlösa på gatorna här, ingen skriker fula ord efter mig, inga notiser om våldtäkter i tidningen. Finns inga pubar, barer, oändliga restauranter. Inga lunchmenyer med förrätt, varmrätt och dessert, det byts ut mot dagens lunch med dricka och kaffe. Finns inga som spelar musik vid ån, inga gamla farbröder som röker sina cigarrer på rad. Ingen metro, ingen utsikt över kyrkan. För mig känns det som att en hemlängtan bytts ut mot en annan. Fast det är fint här, trots det grå vädret, trots kylan. Jag vaknar och drar upp rullgardinen i mitt flickrum, det första jag ser är sjön, vågorna är stora, slår ilsket upp mot stranden. Jag ler. Tänker att det är inte så illa trots allt. Men i små doser. Jag skulle nog inte kunna bo här igen, i den lilla staden i Småland, på gränsen till Östergötland. Inte på riktigt. Jag behöver mer. Trots att hyran är hög, trots att jag blir bestulen, trots att jag ibland får kletiga händer på mig när jag tar metron, trots att jag nästan varje dag blir kallad slampa eller värre. Det spelar ingen roll, jag lär mig. Jag växer. Är jag vuxen nu?

Nu, tiden, imorgon

Det enda som kan ändra mig är tiden. Inte något stort, inte något revolutionerande. Jag kommer med största sannolikhet inte ha samma åsikter som nu om tio år. Men det känns trots allt bättre att tänka så. Att om tio år, kommer jag fortfarande vara mer vänster än höger. Fortfarande tycka McDonalds är ett skitföretag. Att alla multinationella företag är skit för den delen. Att det satsas för lite pengar på kulturen. Jag önskar så innerligt, att jag ändå någonstans långt in, kommer stå för de saker jag står för nu. Jag vill inte glömma. Jag vill inte skratta och tänka, åh, då var jag alltför rolig. Jag vill inte ha samma känsla som när jag tänker på när jag var 10 och dansade till A-teens. Jag vill inte skämmas. Jag vill vara stolt över mig själv och de val jag gjorde, hur dumma de än är.

Jag vill inte ångra.

Julia Simon

Det här kommer handla om min finaste vän, kusindotter och den bästa människan jag vet. Julia Simon. Man brukar ganska ofta säga: det finns ingen som känner mig så bra som du. Men i det här fallet stämmer det. Julia, det finns ingen som känner mig så bra som du. Inte ens jag själv tror jag. Du vet exakt hur jag fungerar, hur jag tar saker, tar tag i min hand, precis innan jag faller ihop. Du kramar mig när jag inte orkar, och skrattar med mig när allt annat inte fungerar. Du säger åt mig att sluta, precis när det behövs. Finns där alltid, trots att du och jag just nu är längre bort från varandra än någonsin. Det är bara du som fattar det underbart fina med svts gamla spöktimmen, äppelkriget och Kalle Blomqvist med vaniljglass och varma hallon. Hur lång än tystnaden är, känns det aldrig konstlat när vi äntligen träffas. Det är nog bara du, som verkligen förstår mig, som tar mig exakt hur jag är, mitt i all, glömska, rörighet och romantiska drömmar. Du är det närmsta jag har att kalla som syster, och om jag hade en, är det precis så jag föreställer mig att det ska vara. Det är du som verkligen kan lyfta mig, när det känns som att marken jag står på nästintill äter upp mig. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga, än att jag älskar dig, och att de två veckor du är här, kommer vara det extra syre jag behöver.

dagen.

Äntligen har jag gett den man som sitter på min väg till metron pengar, jag gav alla de pengar som fanns i plånboken (typ 8 euro) och sa att jag har sett honom sitta där varje dag, när jag stressad förbi, och eftersom jag jämt är försenad och glömsk kommer jag på att jag vill ge honom något precis när jag går förbi. Han säger att han har sett mig med, och att de leenden jag gett honom är värt mer än de pengar han får. Jag rodnar, såklart, och frågar var han har varit, för jag har inte sett honom sedan nyår? Jag har varit på semester svarar han. Till sjukhuset. Han säger att trots att han var mycket illa därvid, på grund av kylan, var det något av det bästa som hände honom, för han fick varm mat och varma drycker när han ville. Berättar att han inte kommit in på härberget för att det var så många den natten. Att han redan innan varit dålig, men just den natten, när han blev utkörd från metron, frös något oerhört och blev mycket värre. På morgonen var han så svag att han inte riktigt visste vem han var. Polisen hade kört iväg honom från en park för de trodde han var full. Sedan några timmar senare hade något ringt till ambulans, och ja, så kom jag till himlen en stund berättar han. Han kollar upp på mig, med sorgsna ögon, trots att han försöker le: Det var mycket fint att prata med er mademoiselle, stanna gärna förbi igen, och så önskar han mig en trevlig kväll, detsamma säger jag, och håll er varm.

Sedan gick jag mina tre minuter hem, kände mig som en dålig människa som inte gör mer samtidigt som det började bli suddigt av tårar i mina ögon. Öppnar min portdörr och tänker att någon gång ska jag bjuda honom på kaffe. Det är väl det minsta man kan göra?

Lyckorus

Trots att busschauffören körde iväg glatt vinkades när jag stod precis utanför dörren och kände att jag hade sprungit ett maratonlopp, trots att det har ösregnat och mina fötter var blå och våta, trots att jag haft ont i magen hela dagen, trots att några på gatan frågade hur mycket jag tog i timmen känner jag att det här är en av de bästa dagarna på länge. Jag känner ingen sorg alls, ingen tyngd som trycker ner mig flera meter under jorden, inget ångest som gör att hjärtat rusar iväg och det känns som att jag inte kan andas. Kanske för att här finns det de som håller hårt i min hand om jag gråter, säger inget bara tittar förstående och andas i takt. Kanske för att solen ändå syntes mitt i regnet. Kanske för att min bästa tobakshandlare gav mig en tändare på köpet för att sa att jag var hans trevligaste kund, kanske för att samma tobakshandlare varje gång säger également mademoiselle när jag säger bonne journée. Kanske för att en man kom och skrek på de som frågade hur mycket jag tog i timmen och sedan sa att det är fel det de gör du borde aldrig vänja dig, när jag sa att det brukar hände. Kanske för att jag har min finaste Annija här som alltid berättar de bästa sämsta skämten och som jag dricker vin med och skrattar hela natten. Kanske för att jag faktiskt känner att jag för en gångs skull hör hemma någonstans, och ler mot människor jag inte känner, bara för att livet känns så lätt. Kanske därför.