Ord

Det som pågår nu är bara en grå hållplats i livet, tills det riktiga börjar. Och där står jag och stampar ilsket på marken. Tiden går så långsamt här. När jag står där, på min lilla gråa hållplats, tycker jag att livet inte är så stort. Inte så grandiöst som många andra verkar tycka just nu. De bor ihop, studerar på riktigt, de dansar varannan natt, läser fina böcker, har fina personer att fika med. Ibland gör det så ont att andas. Det river i hela lungorna, hela kroppen. Och jag saknar, jag saknar mitt blå rum med den blå byrån. Jag saknar kaffe i trädgården, jag saknar att hata Tranås tills jag bara ser svart. Jag saknar att längta bort till Frankrike. Allt skulle bli så underbart här, jag skulle upptäcka så mycket här. Om mig själv, om andra. Träffa alla de där människorna. Komma på vad jag verkligen, verkligen vill göra. Men det är inte så lätt, det här med att leva. Och jag måste lära mig att sluta måla upp luftslott. För på något sätt, hur bra jag än har det, blir jag alltid besviken. Det är nog det, som är problemet, att jag hela tiden förväntar mig så mycket, att hela min värld ska vändas upp och ner, att allt ska få mer färg. Mer ljud, ljus rörelse, känsla. Och precis som innan, glömmer jag, att faktiskt se allt det fina jag har. I all min röra av val och möjligheter. Av längtan och förhoppningar lever jag faktiskt ett liv. Just nu. Och det är helt ärligt ganska så fint det med. Kanske inte precis som jag trodde från början, men förmodligen bättre, på sitt sätt.