dagen. idag. igår.

Den där härliga känslan gick väl lite i kras. Men det är nog så livet är, man lär sig att leva som mest genom att känna sig aningen melankolisk. Kanske kommer jag att lära känna mig själv mer, när jag inte längre känner mig sådär euforisk. Nu röker jag för mycket. Andas för lite. Sover oroligt. Livet är grått. Inte svart på vitt. Jag är grå. Människor är gråa. Det finns inte så mycket färg som man vill tro. Allt är snarare än röra. Av sorgsna människor, ledsna människor, ensamma människor. Ensamheten är det som skrämmer mig mest. Att ha hur mycket som helst, men ändå känna sig så fruktansvärt ensam. Jag känner mig ensam nu. I lördags var jag nästan rikast i världen. Det ändras snabbt det där. Lycka. Egentligen tror jag knappast att det finns någon lycka, mest att hålla sig över ytan och ibland är det lite lättare. Flyter mer. Idag får jag nästan kramp av att kämpa så mycket av att stanna där, över ytan. Men det är livet. Det är inte mer än så. Jag är inte bättre eller sämre än någon annan. Vi är samma klump alla tillsammans. Kanske inte vill vara i klumpen. Vill kunna nå över ytan ensam, men det finns nästan ingen som är så stark. Jag är inte stark alls, idag känner jag mig bara så fruktansvärt svag att det gör ont. Magen kniper ihop som gamla tanters munnar när de haft ett liv som gått för mycket emot dem. Jag säger inte att livet går emot mig, bara att idag går det inte med mig. Vi håller inte längre handen. Somnar inte leendes tillsammans. Det är mer att livet hoppar i sängen så att jag inte kan sova. Knackar mig konstant på axeln när jag vill kunna koncentrera mig. Den här veckan och dagen känns oändlig. Allt är så otroligt förgängligt, och det är väl förmodligen det som känns sorgligt. Man väljer inte så mycket som man tror. Jag tror inte på den fria viljan, för det skulle vara en vilja som var opåverkad av vad andra tyckte och tänkte men så är det inte. Viljan är alltid påverkad, andra styr en så mycket mer än man vill tro. Jag är styrd utan att ens riktigt veta om det. Jag styr andra. De styr mig. Men det tycks inte finnas någon harmoni i det hela. Alla är fastspända i ett stort snöre och går hela tiden åt olika håll. Jag känner mig fast i mitten.

Nu är jag en fågel

Ibland känns det skönt, att inte se så mycket framåt längre. Jag har alltid tänkt att allt bli bättre sen. Efter gymnasiet, efter sommaren. Men nu njuter jag hela tiden, allt känns på något sätt så perfekt som det kan i april. Jag menar inte vädret, givetvis är sol aldrig fel, men jag hade känt samma om det öst ned regn och blåst oräknebara meter i sekunden. Nej, det är något annat, som jag inte riktigt kan förklara. Jag tyckte till och med att flugan som flög runt i mitt rum imorse var vacker. Det stämmer inte, jag brukar vara så mycket mer melankolisk, känna att jag har mindre att ge än nu. Dagarna känns så fina nu, värdefulla. När jag kollar ut genom mitt fönster ser jag ett stort vitt moln och jag tänker att inget moln har tidigare sett ut precis så. Det åker sakta förbi, och jag förstår att det är enda gången som jag någonsin kommer att få se det här molnet, men det gör inget, för just jag fick se det nu.

...

Dig att andas tillsammans med