Mitt hår har kluvna toppar och du har kluvna tankar

Allt det här är till någon, som jag kanske pratar för lite med, för mycket, aldrig, ibland, hela tiden. Jag vet inte. Drömmer om det, mest hela tiden, och annars brukar jag inte drömma så mycket egentligen. Jag vill bara säga att, jag finns, jag med. För dig alltså. Faktiskt rätt mycket, du är kanske den enda som jag känner att jag skulle kunna finnas för ibland, när allt känns sådär jobbigt menar jag, när jag vill att du ska krama min hand lite extra. Du vet väl att jag skulle krama din med? Och ge dig massa kramar, om det gör ont, inte sådär lösa som vissa kramas, men inte för hårda så att du inte kan andas, bara sådär lagom, som att visa att du nog är det finaste som finns i min värld. Just nu. För jag kan inte lova att något håller för alltid, för du vet väl sedan innan att jag inte tror på sådant, evigt, allt det där. Men vi skulle finnas för varandra för stunden, och det skulle kanske räcka. Du, jag vill finnas för dig jämt, hela tiden. I alla fall idag, och imorgon och om en månad. Vi kanske inte skulle vara lyckliga du och jag, men det skulle fungera ändå, för jag tror inte vi är personer som blir riktigt lyckliga, mer en känsla i magen, så att den lyfter lite. Vet du att när det är jobbigt, tänker jag bara på dig. Att när du pratar, lyssnar jag verkligen, för med andra brukar jag själv glida iväg. Att du kanske är den enda, som skulle kunna få se allt det som jag just nu känner att jag är. Att jag faktiskt vågar säga allt till dig, och även om du till och med skulle döma, skulle det inte göra något, för då hade jag ändå sagt det till just dig. Det är svårt, att säga konkret, vad jag egentligen vill, överhuvudtaget. Men just nu, vill jag att du ska andas vinterluften, tillsammans med mig.

Dagdrömmar

Det finns ett lypsyl på apoteket, som luktar som du.

Måndagskänslor

Måndag, att en ny vecka har börjat behöver jag nog ens inte upplysa om. Antar jag. Klockan är nu 17.15 och jag har inte gjort det jag ska än, ett hemprov i samhällskunskapen, börja plugga på svenskprovet, börja med uppsatsen om konflikter i samhällskunskapen. Andas. Det går inte så bra något av det, jag bara sitter och läser meningslösa saker, har meningslösa konversationer, med inte fullt så meningslösa människor, fast jag känner mig rätt meningslös själv. Det är nog nu som jag snart trillar över tror jag. Jag är så rädd för att inte lyckats, bli deprimerad fast här där jag känner mig alldeles inklämd, där jag inte kan hitta något, minst mig själv. Rädd för att bo i ett radhus och baka fast jag hatar att baka, bli en sådan kvinna som inte ens tänker på att det alltid är männen som sitter kvar och "diskuterar" och kvinnorna som plockar port när man har stormiddag, en som inte förstår att det är fel att jag alltid stannar hemma med barnen och att om min man skulle stanna hemma, får beröm, fast alla mest ser min barnledighet som börda. Nej, jag vill bo ensam i en stor lägenhet, högt i tak och småblommiga tapeter där man kan räkna varenda liten blomma när man tappar bort sig i sina tankar och med alldeles för många plåtburkar. Trots det känns det som att jag kommer skratta åt mina drömmar när jag blir äldre och tänka att fy, vad patetisk och naiv jag var då. Fast jag hoppas ändå.

En lång mening är sällan ensam

Hur förklarar man en känsla, som jag ens inte kan förstå själv? Det är ett lite lätt illamående hela tiden, problem att sova, för mycket av allt, en ork som inte riktigt finns där och en vardag som bara känns halv. Det känns som att någon ständigt sätter krokben, för att jag ska trilla och famla mig fram, på måfå, istället för att gå helt rakt. Jag är trött, besviken, arg, ledsen, uppgiven, melankolisk, i en enda härva. Jag vill vara glad, men den här hösten verkligen går rätt igenom mig och tog med allt färgglatt. Helst spenderar jag mina dagar med att fantisera om att jag ska bo i Paris i världens minsta lägenhet för mer har jag inte råd med. Jag, i min lägenhet, med min orangea lampa, min servis som jag köpte för över att år sedan just i väntan på den dagen då jag bara fick säga hejdå! vi ses när vi ses, själv sticker jag till Paris! Jo precis jag skulle bo där, läsa filosofi och fotografera massa på dagarna, gå på jazzklubbar i gamla stenkällare, se alla "inne"utställningar och snörpa på munnen åt den pretentiösa konsten. Rulla mina egna cigaretter och röka ut genom mitt fönster och andas den luft som mina lungor förväntansfullt väntat på sedan den första gången jag blev riktigt kär, göra kaffe i min egen espressobryggare och dricka det samtidigt som jag läser tidningen, jag ska sitta med uppdragna ben på stolen, med en stor tröja på mig, så att benen får plats under den, blåsa lite på kaffet, vända blad, ta en klunk, dricka mer trots att jag misslyckades totalt, för jag har inte riktigt vant mig vid att ta rätt mängd kaffe än, sitta på café och läsa kulturella böcker, klassiker, sitta där och känna hur staden liksom flyter förbi, lägga mig helt ensam på kvällen, utan någon att säga godnatt till, vara lite rädd för mörkret i min ensamma lilla lägenhet, men slå bort tanken och tänka, nu Agnes, nu för första gången, nu är det bara, bara du!