Bara en tanke

Ibland blir jag ledsen, eller lite vemodig om inte annat, när jag tänker på alla de människor jag dagligen passerar, som jag aldrig kommer ha något att göra med, i vars liv jag aldrig kommer bli involverad. Det kan verka patetiskt men det gör faktiskt lite ont någonstans i mig när tanken slår mig. Att jag skulle få ut så mycket, och kanske bli en så mycket bättre människa, om dessa människor bara kom in i mitt liv. Dock berättade jag om denna tanke för en vän, som sade att det skulle ju ta flera hundra år att kunna lära känna de som man skulle passa ihop med, och det är nog inte så roligt det heller. Och jo, det är sant, men ändå, tanken är lite sorgligt. Alla de människor man likgiltigt passerar, vilka kanske är precis som jag, eller som skulle kunna förstå mig, som ingen annan. Emellertid känner jag, att nu är jag här igen, utan att leva just nu och allt det där. Fast det är förmodligen lättare, att tänka på allt annat, som inte riktigt hör hit, och det kanske behövs, det också, för att göra vardagen lite lättare, trots att tanken i sig, kanske inte är så lätt utan snarare dyster. Men det kanske är det som behövs, en dyster tanke, för att väga upp den lite dystra dagen.

Det handlar inte om att fånga dagen

Ibland tänker jag att livet inte är speciellt storslaget, att det inte finns så mycket att hämta från det. Dock tänker jag detta, utan att tänka att jag vill dö eller något sådant, det är mer att det verkar vara så att i alla fall jag förväntar mig för mycket. Jag väntar, vilket om man läst bara några inlägg längre ner, på att jag ska gå ut, och få flytta, flytta ifrån Tranås och all den ångest som jag inbillat mig finns i staden. Emellertid har jag idag tänkt till lite, och insett att det finns så mycket fint i denna gråa 50-60-tals stad också, fina människor framförallt, och dessa tar jag nog inte ens tillvara på så mycket som jag borde, för allt jag tänker på är att komma härifrån. Det verkar vara så för mig, och jag vet att jag nog sagt det innan, men som att jag glömmer att leva nu, att jag bara ser allt det här som ett stort måste, som snart är över och det gör att jag ens inte ser allt det vackra. Framförallt blir jag väl besviken på mig själv, för att jag uppenbarligen tror att allt ska vara så fruktansvärt bra jämt, att det är det normala, men så är det inte, inte alls. Livet är inte till för att vara enkelt, och det är nog det som är själva tjusningen också, att inget är särskilt lätt. Det är nog inte meningen att man ska må bra hela tiden, men inte dåligt för den delen heller. Det jag vill säga är nog att livet inte är så svart och vitt egentligen, trots att många nog vill se det så, bara för att det blir lättare. Det finns inget så lätt, som bra och dåligt, lätt och svårt, snygg och ful. Allt är mer en enda stor röra, men en fin röra, av sorgsna människor, glada, kära, lyckliga, besvikna. Det fina är nog att allt ändras, att man inte behöver vara samma hela tiden, att mycket kan ändras, väldigt snabbt med. Och det som händer, det behöver inte vara fint eller roligt, utan så jävla hemskt, det kan göra så ont att man inte kan andas, men, det är en del av livet. Livet är inte till för att vi ska få det enkelt, livet är väl inte till för något speciellt alls egentligen, utan vi är nog mer till för att göra livet speciellt för oss, i den mån vi kan.

Det handlar inte om att fånga dagen, utan att inte låta dagen fånga oss.

Nostalgi

Jag har kollat igenom massa saker jag skrev när jag var 16, visserligen inte så stor skillnad från 18, men ändå, jag undrar ändå hur jag tänkte. Eftersom min läsarskara ändå inte är avsevärt stor, tänkte jag, att även andra kan ta del av en 16-årig Agnes, som kanske inte skiljer sig speciellt mycket från idag, men som ändå tänkte annorlunda

1.
Och om du står här, kan jag stå bredvid? Jag kan viska i ditt öra, och berätta om vad som hände idag. Snurra en hårtuss runt mina fingrar och säga att det finns bättre saker än det här. Jag kan lyssna på när du pratar om hur du tänker, och vad som gör att allt går runt. Vi kan ligga ner, och kolla på när himmlen åker förbi, känna att så mycket mer än det här kan vi inte ha gemensamt, men ändå veta att det räcker. Vi kan gå på promenad, utan att egentligen känna att benen rör sig. Vi kan skiljas vid grinden,

där vi bara blev du och jag.

2.
Jag kommer ihåg den tiden då jag tyckte att du var det bästa som fanns, och världen låg för våra fötter, då allting rörde sig lite mer än vad det gör idag. Då alla andra verkade vara svartvita för det var bara vi. Trots att det då verkade så bra, så ändrades det mesta från hur allt var. Det känns inte längre lika lätt, att kolla på dig, när man minns och undrar hur allt hade varit, om det fortfarande var som då. Men jag vill helst inte erkänna att du faktiskt fortfarande finns kvar i mina tankar, och att jag saknar alla de dumma saker som du kunde göra ibland, för det är starkast att vara svag.

Men jag tror inte, att det är en sån dag, idag.

3.
Jag älskar din hand
Mot min kind

Fast bara ibland

ibland älskar jag din hand
ibland mot min kind.

4.
Jag har kvar dig, på min mail
Bara för att jag tror, att någon gång
kommer jag att skriva
som allt annat jag aldrig gör

Det handlar kanske om att inte vilja släppa helt
men vem vill egentligen släppa taget?
Jag saknar dig väl inte sådär fruktansvärt
fast ibland vaknar jag ändå, och önskar du var där.

Jag raderade ditt nummer från min telefon
kände att nu släpper jag, behöver inte mer.
Fast jag har ju ringt det så många gånger nu
ändå
Och lägger på, precis innan du svarar.

Igår tog jag tagit bort alla bilder på dig och mig
till och med den som vi alltid skrattade åt
För den betydde nog mer, än allt det andra.
Trodde nog att det skulle bli lättare.
Med mindre att tänka på



Jag tyckte även om att skriva meningar som var kodade för mig
(ps. måste erkänna, 3 och 4 skrevs när jag var 17, blir man annan på ett år? ds.)

1. I slutändan är det bara fiktion
2. Nej inte för mig heller. -tack!
3. Jag tror ingen riktigt kan förstå hur vackert det är
4. Att leva alltid, är liksom lika omöjligt som det just nu.
5. Och de föll, så jävla hårt
6. Någon som ger mig en käftsmäll
7. Jag är ett dimmoln
8. När jag drömmer blir jag ett helt land som slåss mot mina känslor.
9. Du är så vacker när du ligger mellan mina lakan
Och jag är så lycklig när jag ligger bredvid


Tror inte man ska förstå vad jag menar, fast om någon skulle göra det, är det väl bara positivt, kanske.
Där slutar jag, för idag, nog med nostalgi för den här gången.

Morgontanke

Jag flyr till samma ställe, varje gång när vardagen blir för ensam, tråkig, trubbig, när det gör för ont. Och när jag drömmer om hur bra allt kommer vara, blir jag rädd för att det kommer bli en pannkaka av allt. Att jag inte alls kommer vara lyckligare än nu, att det inte kommer att hjälpa att bo utanför Skandinavien. För vem har sagt att det inte är lika kallt där? Att det inte finns lika många brustna hjärtan, ensamma människor, samma krav, samma längtan, drömmar, allt det som aldrig riktigt händer. Jag är så rädd, för att inget kommer ändras, för om det här är allt, vet jag inte om jag tycker att det känns så lockande, att fortsätta hela mitt liv med att längta, dö längtandes. Jag vill också cykla, flera kilometer, hur kallt eller varmt det än är, i vilket väder som helst, och bara titta mig omkring, på människorna, veta att jag är nöjd, för en gångs skull. Våga sitta helt ensam på caféer, inte bara för jag måste, utan för jag vill. Våga ringa alla telefonsamtal som jag hela tiden skjuter upp, bara sådär. Jag vill också kunna bli räddad, av någon som verkligen förstår mig, som kan lyssna på allt det jag har att säga, som kan låta mig ligga i sitt knä, tills att det andra försvinner. Fast egentligen vill jag nog slippa bli räddad överhuvudtaget. Jag vill rädda mig själv, ligga i mitt eget knä. Och det är nog det jag är rädd för, att bara för jag flyttar, så kommer det inte hjälpa, jag kommer vara samma osäkra person, som sitter ensam i ett litet rum och ångrar sig med hela kroppen. Sitta där och kedjeröka, bara för att det inte finns så mycket mer som jag vågar göra. Ingen som kommer och hälsar på mig, trots att vi avslutar varje samtal med att "vi måste verkligen ses snart" men sen hade ingen råd. Och den vän jag hade där, kommer ju inte vilja umgås med mig hela tiden, det förstår jag, men tänk om det inte finns någon mer. Om det inte blir något över. Jag vill inte sitta där, och längta, jag vill tänka att jag har allt, i alla fall allt det som jag behöver just då. Jag kan sitta och fantisera, hela dagar, utan att ens märka att tiden gått, men nu vet jag inte om jag vågar bygga upp massa luftslott, som kanske bara pyser ur när det väl gäller. Men jag tror ändå, att jag kommer fortsätta tänka på hur jag ska stå i min franska balkong, varje morgon, och titta ut över staden, och andas luften som om det inte fanns någon annan, luft med alla avgaser, olycka, misär, ensamma människor, men också alla de saker som jag längtat efter, att kanske för första gången vara helt själv, utan att luta sig bakåt på någon. Jag är jätterädd, något så oerhört, jag ska göra det, bara att jag inte vet om jag vågar, det känns så stort, helt plötsligt. Kanske för att jag tror att det här kommer förändra hela mig, kanske borde jag bara tänka, att då, kanske, om jag har tur, kommer det bli lite bättre. Fast det känns skönare att bygga luftslott ändå, trots det.

Mitt hår har kluvna toppar och du har kluvna tankar

Allt det här är till någon, som jag kanske pratar för lite med, för mycket, aldrig, ibland, hela tiden. Jag vet inte. Drömmer om det, mest hela tiden, och annars brukar jag inte drömma så mycket egentligen. Jag vill bara säga att, jag finns, jag med. För dig alltså. Faktiskt rätt mycket, du är kanske den enda som jag känner att jag skulle kunna finnas för ibland, när allt känns sådär jobbigt menar jag, när jag vill att du ska krama min hand lite extra. Du vet väl att jag skulle krama din med? Och ge dig massa kramar, om det gör ont, inte sådär lösa som vissa kramas, men inte för hårda så att du inte kan andas, bara sådär lagom, som att visa att du nog är det finaste som finns i min värld. Just nu. För jag kan inte lova att något håller för alltid, för du vet väl sedan innan att jag inte tror på sådant, evigt, allt det där. Men vi skulle finnas för varandra för stunden, och det skulle kanske räcka. Du, jag vill finnas för dig jämt, hela tiden. I alla fall idag, och imorgon och om en månad. Vi kanske inte skulle vara lyckliga du och jag, men det skulle fungera ändå, för jag tror inte vi är personer som blir riktigt lyckliga, mer en känsla i magen, så att den lyfter lite. Vet du att när det är jobbigt, tänker jag bara på dig. Att när du pratar, lyssnar jag verkligen, för med andra brukar jag själv glida iväg. Att du kanske är den enda, som skulle kunna få se allt det som jag just nu känner att jag är. Att jag faktiskt vågar säga allt till dig, och även om du till och med skulle döma, skulle det inte göra något, för då hade jag ändå sagt det till just dig. Det är svårt, att säga konkret, vad jag egentligen vill, överhuvudtaget. Men just nu, vill jag att du ska andas vinterluften, tillsammans med mig.

Dagdrömmar

Det finns ett lypsyl på apoteket, som luktar som du.

Måndagskänslor

Måndag, att en ny vecka har börjat behöver jag nog ens inte upplysa om. Antar jag. Klockan är nu 17.15 och jag har inte gjort det jag ska än, ett hemprov i samhällskunskapen, börja plugga på svenskprovet, börja med uppsatsen om konflikter i samhällskunskapen. Andas. Det går inte så bra något av det, jag bara sitter och läser meningslösa saker, har meningslösa konversationer, med inte fullt så meningslösa människor, fast jag känner mig rätt meningslös själv. Det är nog nu som jag snart trillar över tror jag. Jag är så rädd för att inte lyckats, bli deprimerad fast här där jag känner mig alldeles inklämd, där jag inte kan hitta något, minst mig själv. Rädd för att bo i ett radhus och baka fast jag hatar att baka, bli en sådan kvinna som inte ens tänker på att det alltid är männen som sitter kvar och "diskuterar" och kvinnorna som plockar port när man har stormiddag, en som inte förstår att det är fel att jag alltid stannar hemma med barnen och att om min man skulle stanna hemma, får beröm, fast alla mest ser min barnledighet som börda. Nej, jag vill bo ensam i en stor lägenhet, högt i tak och småblommiga tapeter där man kan räkna varenda liten blomma när man tappar bort sig i sina tankar och med alldeles för många plåtburkar. Trots det känns det som att jag kommer skratta åt mina drömmar när jag blir äldre och tänka att fy, vad patetisk och naiv jag var då. Fast jag hoppas ändå.

En lång mening är sällan ensam

Hur förklarar man en känsla, som jag ens inte kan förstå själv? Det är ett lite lätt illamående hela tiden, problem att sova, för mycket av allt, en ork som inte riktigt finns där och en vardag som bara känns halv. Det känns som att någon ständigt sätter krokben, för att jag ska trilla och famla mig fram, på måfå, istället för att gå helt rakt. Jag är trött, besviken, arg, ledsen, uppgiven, melankolisk, i en enda härva. Jag vill vara glad, men den här hösten verkligen går rätt igenom mig och tog med allt färgglatt. Helst spenderar jag mina dagar med att fantisera om att jag ska bo i Paris i världens minsta lägenhet för mer har jag inte råd med. Jag, i min lägenhet, med min orangea lampa, min servis som jag köpte för över att år sedan just i väntan på den dagen då jag bara fick säga hejdå! vi ses när vi ses, själv sticker jag till Paris! Jo precis jag skulle bo där, läsa filosofi och fotografera massa på dagarna, gå på jazzklubbar i gamla stenkällare, se alla "inne"utställningar och snörpa på munnen åt den pretentiösa konsten. Rulla mina egna cigaretter och röka ut genom mitt fönster och andas den luft som mina lungor förväntansfullt väntat på sedan den första gången jag blev riktigt kär, göra kaffe i min egen espressobryggare och dricka det samtidigt som jag läser tidningen, jag ska sitta med uppdragna ben på stolen, med en stor tröja på mig, så att benen får plats under den, blåsa lite på kaffet, vända blad, ta en klunk, dricka mer trots att jag misslyckades totalt, för jag har inte riktigt vant mig vid att ta rätt mängd kaffe än, sitta på café och läsa kulturella böcker, klassiker, sitta där och känna hur staden liksom flyter förbi, lägga mig helt ensam på kvällen, utan någon att säga godnatt till, vara lite rädd för mörkret i min ensamma lilla lägenhet, men slå bort tanken och tänka, nu Agnes, nu för första gången, nu är det bara, bara du!

Det här med titlar.

Idag, nu, ikväll, när jag lyssnar på vemodig musik, som påminner mig om massa saker som jag kanske inte vill påminnas om, känner jag att livet ändå är rätt bra. Jag har det jag behöver, och lite därtill. Men jag tror för att man ska vara sådär intressant som jag vill, ska man vara lite olycklig, men inte förmycket, för då blir det fel det med. Man får inte svara på en fråga -Hur är det? att det är helt förjävligt, även om det känns så just för stunden, för då blir det jobbigt. Egentligen vill nog inte så många ens veta hur det egentligen är, utan bara för att det hör till, att fråga. Som sig bör. Samtidigt ska man inte vara för glad, eftersom även det är påfrestande, att jämt vara sprallig, uppåt, det blir nästan outhärdligt för vissa. Kan tyckas svårt att finna rätt nivå att befinna sig på så att säga, och frågan är om man någonsin hittar den. Man balanserar snarare från den ena sidan till den andra. Byter ben lite då och då. Undrar om man någonsin finner den här rätta melankolin (ja, jag erkänner, melankoli är mitt nya favorithöstord) så man är sådär lagom djup, lagom bitter. Jag har inbillat mig att Bob Dylan har det, det känns så, och han är ju en rätt hipp pojke så att säga, lite lagom sådär, om än inte så mycket pojke längre. Musiker, konstnärer, poeter, författare, de verkar ha funnit den där "rätta" känslan, som många bara drömmer om. Eller så är det bara ett spel, vilket egentligen kanske är trovärdigare, att man uppträder som sig bör, som det förväntas, blir enklare så, trots att man kanske inte alls är så egentligen. Det är trots allt lättare att följa ett mönster än att bryta det.

En liten petitess

Det behöver inte vara helt fantastiskt, helt förändrat, helt himlastormande. Bara en förändring, en liten tanke, känsla, som har betydelse, som gör någon skillnad för mig. För vardagen känns så oändlig just ikväll, och jag behöver något, någon som kan ge mig lite extra, jag vet inte, extra liv, extra andetag, mer helt enkelt. Mer än det här, som är just nu. Bara idag. Kanske tills november börjar, december? Ett tag, en stund, en minut, sekund. Just idag känns det lite kvävande, tryckande. Påtagligt. Eller bara just nu, precis just nu. Den här dagen, den skaver i varenda hörn jag har.

Bara höst

Det känns som att för varje grad temperaturen skjunker utomhus, blir det lika kallt i mitt hjärta. Den här melankoli, som hösten för med sig, i alla fall till mig. Den är oändlig. Trots det, finner jag det oerhört tillfredsställande att känna såhär, att kolla ut i mörkret, och känna att det liksom är något som tynger. Men det gör inget, för det är precis så det ska vara. Kallt, mörkt, lite ensamt, tid för att tänka. Fantiserar om att mitt liv är en film, där jag ska ha på mig en gammal kappa, röd basker, hemstickade vantar, hålla en annans vante i handen, och andas kall höstluft. På kvällen dricker vi rödvin och dansar till Julie Doiron och Cocorosie. Bara för att man kan. Lägger oss ned på golvet, tittar upp i taket och tänker, vi behöver inte mer än det här, perfektion för stunden. Vaknar på morgonen av att solen liksom dansar i ögonen, den har inte riktigt gått upp helt än, går ut i en stor kofta och stövlar, bara för att andas morgonluften när den är som mest orörd.

lagom provocerande

Ibland känns det som att allt man behöver för att folk ska lägga märke till en är massa fula ord. Som fitta, kuk, fan, jävlar, hora, slödder, alla de orden. Som inte hör till normen, som man inte får säga i svensson-samhället. Man får inte säga hållkäften, det är så, inte till en lärare, förälder. Inte till en domare, åklagare. Inte till pressen. Inte till en vän. Jävligt onödigt kan man tycka, att det finns en massa ord som man inte ska säga. Det här kan tyckas vara onödigt, men jag tror det har ett syfte, bara att det kanske inte framkommer. Får väl läsa den mellan raderna, nu vad mellan raderna betyder. Jag känner väl mest, att jag är så trött på det här just nu. Att det är så tillgjort. Att vi är för få, för många. Att jag kanske inte riktigt vågar kämpa för det jag vill, om jag ens vet vad jag vill. Hur kan jag veta det, jag är 18, jag vet inget. Men det jag vet för mig, är i alla fall den enda kunskap jag har att lita på. Och det är nog det som är problemet, att man (jag) aldrig kan lita på någon helt, det går inte, för jag tror, att i slutändan kommer aldrig försvinna ändå, och jag vill inte stå där, helt ensam, med inga egna tankar kvar. För det gör ont, att bli lämnad så. Inget misslyckande egentligen, kanske. Fast inget man vill vara med om, om jag kan undvika det. Jag vill inte flytta, jag vill vara kvar i skolan, för jag vet inte vad jag vill, alls, och det skrämmer mig. Att känna sig så ensam ibland, alla gör det ju, men det blir så påtagligt ibland, på något sätt. Jag orkar nog ens inte komma på vad jag vill göra själv, för det skulle vara så mycket runt om, att bevisa, då känns det nog bättre att låtsas för mig själv att jag vill det alla andra vill. Karriär, jurist, barn när jag är inte för gammal men inte för ung. Inget radhus, utan ett stort hus, på lagom avstånd från staden, lagom bekvämt, lagom modernt, uppseendeväckande, men inte stötande. Allt det där. Dricka lagom, äta lagom, vara lagom. Lagom, lagom, lagom. Jag hatar lagom, alla tror, att man är så annorlunda, men alla är lagom, på sitt egna sätt. För det går inte att vara någonslags, sub-varelse, för då är man inte längre en del, av vårt lagom delade samhälle. Det finns inte riktigt, någonstans. Jag är så trött, på det här konstlade, för jag är inte bättre än någon annan, utan jävligt konstlad själv, och passar in, och är lagom här, lagom där, försöker vara lagom Agnes, lagom tonåring, lagom vuxen, lagom allmänbildad, lagom egoistisk, lagom ödmjuk. Vi behöver inte någon jävla jantelag, anti-jantelag, för att förstå att det bara är lagom som är det som spelar roll. För när man inte är lagom, så är man inte så mycket alls. Men jag orkar inte kämpa. Vi är många för att älska och för få för att slåss.

precis innan natten

Det finns sådana saker som man kanske ibland önskar att man hade gjort bättre, att man hade ansträngt sig lite mer. Det blir så svårt att förstå varför det inte gick, varför man inte kunde, höll ut eller bara försökte. Det finns så mycket saker som egentligen inte går att göra något åt, ändå kan man vända sig om, titta tillbaka och tänka att där gjorde jag så fruktansvärt fel. Ibland gör sådant, just det tänkandet, så fruktansvärt ont, blir helt galen av det. Skulle egentligen kunna älta i evighet, och inte bli något klokare alls. Vissa tankar går inte att ge upp, hur mycket man än försöker. Känns det i alla fall. Det är som att man gång på gång vill såra sig själv, genom att tänka saker, som inte på något sätt går att göra ogjorda. Egentligen så handlar det väl mest om att förlåta sig själv, för att man just den gången kanske handlat fel. Emellertid är det så, att för att kunna förlåta sig själv, vill man att andra ska förlåta innan, och ibland känns det som att det ens inte går att berätta. Då går man där, helt jävla oförlåten. Nätter kan spenderas med att tänka på varför allt gick som det gick, varför jag inte gjorde det bättre. Stirra upp i taket och följa träådror i hopp om att finna någon slags tröst i det. Kolla i varje hörn, om och om igen, för att se om något nytt, som kan distrahera mig har dykt upp, Det blir i längden svårt att förstå, varför det inte går att säga, visst, det var fel, men det är över nu, slut, det finns inget mer du kan göra. Förmodligen blir det för svårt att ens medge för sig själv att det kanske inte finns någon ny början, det finns ingen andra chans. Även om ingen annan förlåter dig, är det trots allt viktigast att förlåta sig själv.

Kort, koncist

Idag på tv:n sade de:

Och nu så var han färdigröntgad.

Varav min moder blir till synes upprörd och tyst, varpå hon säger:

Sa de verkligen, färdigrunkad...?

Nej mamma, det sa de inte. 

Bara för att

Lämpligen bör jag nog skriva att skolan har börjat igen, jag får inte de ämnen jag vill, har för mycket poäng, har köpt en ny kalender. Men det tänker jag inte, inte alls. Ärligt talat vet jag inte alls vad detta kommer att leda till, inte alls. Emellertid är det visserligen rätt mycket man inte har någon aning om, inte var det kommer sluta eller var man kommer hamna. Helst skulle jag vilja skriva ett brev till mig, som jag kan läsa när jag blir äldre så att jag inte ska glömma alla de saker jag faktiskt trodde på, förmodligen skulle det innehålla saker som att: Du får inte bli för borgerlig och glömma bort allt du trodde på när du var yngre, om du skaffar barn måste du verkligen ha tid till dem (något jag är rädd för att jag inte kommer ha, för jag kommer arbeta så mycket) Bli inte hemmafru! Flytta aldrig tillbaka till Tranås igen, tänk på hur liten och osäker du var och hur mycket du gillade anonymiteten i större städer. Ps. Du får bo i ett litet trähus på landet om du måste, men då måste golven knaka. Ds. Lär dig ryska, för det har du alltid viljat. Tänk inte som du gjorde när du var yngre att det var försent för att lära dig nya saker, det är bara löjligt, osv, osv.

För övrigt läser jag just nu brott och straff, boken som jag alltid sagt att jag ska läsa, och ja, jag känner mig jävligt duktig. Lite iallafall.

Emil, det här var nog mest till dig, något vettigare kommer inom en snar framtid.

Citat från en låttext.

Ibland, vissa dagar, vissa månader är man mest helt orkeslös. Lägger mig på golvet och tittar upp i taket, tänker tankar som gör att det kommer en molande värk i magen, och nej, ipren hjälper inte mot denna, trots att detta verkas utlovas i reklamen. Och man ångrar så mycket saker, saker man gjort, inte gjort, saker man gör och det som man inte gör. Man ångrar hela tiden tills man tillslut ångrat bort hela sitt liv. Alla kanske inte gör det, men jag är så fruktansvärt rädd för att jag ska göra det. Jag skulle inte vilja påstå att jag är olycklig bara att jag inte riktigt lever. Visserligen, jag är bara 18 år, vad vet jag om det riktiga livet? Jo, inte så mycket, men man vet det man vet, resten kommer, med åren. Trots det känns det som att åren ens inte räcker till, de liksom går snabbare hela tiden och jag hinner inte med. Jag önskar jag kunde stampa ned foten i marken och skrika -Nu räcker det tamefan, nu är det nog! Varpå allt skulle stanna och jag skulle kunna andas, vara, och inte känna den där känslan som alltid finns där som säger att, Agnes du duger inte, inte på riktigt. Det har inte att göra med dåligt självförtroende, dålig självkänsla måhända eller bara allmän svenskhet men hela tiden finns det något där som säger att det jag gör aldrig är bra nog, aldrig räcker till. Nu blir det här sådär jobbigt personligt kanske, som det inte får vara. Fast ibland är det viktigt att vara det med, framförallt när man mest längtar, till något som är mer ljust, inte här och inte känns så instängt.

Spacesuit ballet dancers

Vissa nätter kan jag inte sova, då brukar jag roa mig med min ständigt gnagande tanke; var tar rymden slut? Jag vet inte varför men varje gång jag börjar tänka på den så får jag extremt ont i magen och känner mig nästan illamående. Allt ligger nämligen till såhär, om rymden tog slut, måste något finnas bakom rymden, det tar förmodligen också slut och så håller det på så i oändlighet. Det här med oändlighet är jobbigt i sig, för allt måste ha ett slut. Grejen med att rymden skulle vara som ett "klot" utan "ändar" är ännu svårare, för något måste ändå finnas utanför klotet. Sedan tänker jag att det bästa skulle vara om det inte fanns ingenting, men även ingeting skulle vara något, för det fungerar inte att inget skulle existera alls eftersom att själva inget då skulle finnas istället. Detta inget skulle det vara oändlighet? Varpå jag återigen är tillbaka till tanken att inget kan vara i en oändlighet. Och jag vet verkligen inte varför men jag tycker det är fruktansvärt hemskt när jag börjar tänka så, för allt annat får en sådan liten betydelse, för jag är en sådan liten del som inte spelar någon roll alls, egentligen. Människan är rätt obetydlig. Det skulle vara lättare om jag trodde på en Gud.

Angående något paradoxal politik

Nu är det nog konstaterat, politik kan vara oerhört skiftande, paradoxalt och massa lögner. Jag är helt emot den nya FRA-lag som röstats igenom, att dessutom endast de som inte kommer ifrån Sverige ska kunna lyssnas av är helt absurdt, om inte rent av främlingsfientligt. Anledning till att jag finner frågan paradoxal är att de som tidigare var för en liknande lag, Bodström-lagen, nu är emot, och de som tidigare var emot -alltså alliansen, nu är för. Är det inte härligt hur det skiftar? Hur man glömmer vad man nyss ville få igenom och verkligen stödde, för att sedan när motståndarna kommer med ett liknande skrika och säga ifrån ut till tåspetsarna. Skillnaden mellan Bodström och FRA-lagen är att dem tidignämna aldrig nådde så långt, dessutom var Bodström själv en av dem som nu verkligen har sagt nej. Jag säger inte att det är rätt, eller fel. Bara att det får mig att tappa tron, något oerhört, det är rent av pinsamt. Jag skiter fan i just nu att jag är "politisk" att jag har en "färg" det är ändå pinsamt om man inte ens kan medge för sig själv att dessa två förslag liknar varandra förutom på ett fåtal punkter. Själv tycker jag som sagt att lagen är fel, vilket hela oppositionen nu anser. Men det som jag förfäras över är hur det verkar vara ett måste att vara emot det som motståndarna försöker rösta igenom, speciellt om man tidigare själv stått på andra sidan. Jag skäms, verkligen. Den här lagen, det här spelet som alla politiker spelar, det om något säger verkligen hur demokratiskt Sverige egentligen är.

Äsch

Ibland längtar man efter saker, längtar med hela kroppen. Så mycket att det ibland känns som att man ska gå sönder. Sen händer det där man längtat efter, och man känner inte ett skit, blir helt nollställt, och kommer på att det var ju inte så bra alls, inte det minsta lilla. Blir nästan besviken för att det var inte mer, den där känslan av lättnad kom inte, allt det som skulle bli så mycket bättre kom aldrig. Man har bara gått och längtat och längtat att man kanske glömmer bort varför man längtade. Det blir liksom nästan fyllt av en massa annat, som tar bort det där som är så fint. För oftast längtar man ju efter att fina saker ska hända en. Oftast. Ibland kan man längta efter att någon ska göra slut, bara för att, för att man kanske är lite elak och dålig. Eller så är man bara mänsklig. För mer är vi ju inte, vi är väl bara mänskliga? Människor är elaka, och de längtar, hela tiden längtar vi, efter allt möjligt. Men det här med att längta så himla mycket, så man nästan spricker, det går liksom till överdrift och man glömmer allt det andra som kan vara så vackert. Om man hela tiden längtar, efter en massa saker som kommer sen så glömmer man ju att finnas nu. Dessutom finns aldrig nu, för nu har redan passerat. Alltså är det viktigt att vara just nu. Nu. Nu. Nu! Det är som nu, när jag fyllde arton, hur mycket hade jag inte längtat tills jag fick göra det där som artonåringar får? Har jag gjort något av det än? Nej. Det var inte värt något alls att fylla arton, istället får man en massa ångest för att man borde ta körkortet nu, borde veta vad man vill och vem man är. Så i två månader åtminstone har jag gått och längtat till något så mycket att jag nästan glömt bort allt det andra som var då. Det blir aldrig som man förväntat sig, och trots att det kanske är nära så duger det inte. Man har väl för höga krav på verkligheten, kanske har sett för många filmer från Hollywood och trott att allt ska vara som där? Kanske har läst för många tidningar om människor som lever det perfekta livet? Kanske läst för många bloggar om människor som har allt, och aldrig nämner något dåligt? Det är så, att man längtar efter något andra har, men, den enda man kan jämföra sig med är i slutändan en själv. Och det är hemskt på något sätt, att man aldrig blir riktigt nöjd.

Just because I don't say anything

Som att älska varenda misstag, hålighet,
varenda brustna hjärta, varenda sorg.
Som att älska att älska
Att älska på taken
Och det snöade så mycket, tänkte du
men älskade att älska

Bristningar är på gränsen
Och vi älskar gränsen
och vi älskade att gå över
under, på, förbi
Och vi älskade att älska

Gjorde vi?

Tell me

Gud skapade Adam och Eva, men vem skapade Gud?

Less is more

Verkligheten finns här, omkring oss.

Om att vilja vara mer.

Det som förmodligen är det värsta med människor, är att vi fullkomligt älskar andras olycka, nej det gör inte jag tänker du nu, men jo, det gör du visst. Vi säger om till exempel någon säger att grannen har vunnit 1 miljon på lotto, då blir man avundsjuk, speciellt när han kommer hem med den nya fina bilen, och alla de semestrar han talar om, där barnen hade det så trevligt, och alla fester de var på, med de goda drinkarna. Jo, då sitter man där, och tänker, fan, det borde varit jag som vann den där miljonen på lotto, inte den där jävla typen till mallgroda. Man kan inte glädjas, och tänka kul för honom, och sen inget mer. Man kan ju tänka, kul för han, men han har det ju inte så bra med frugan, haha! Och så säger man att man nu har vunnit, som att det var något slags spel om vem som var lyckligast, vem som hade bästa familjen, bästa huset, bästa barnen, bästa bilen, bästa mannen/hustrun och så vidare. Livet är en tävling och därför kan man inte glädjas åt andra. "Jag fick 52 på provet", "Ja, men jag fick 52½" och så vann man den tävlingen, med ett halvt poäng. Grattis! Jämt och ständigt frågar man varandra, hur gick det? Ja, hur gick det? Vi älskar de som det går sämre för, för det får oss att känna som att, jo vi kan faktiskt prestera något, vi kanske är värda något på denna lilla sketna jord. Det är väl därför folk älskar att vara elit av något slag, utilisera komplicerade termer, varpå allenast en liten skara kan komprendera. Är man bättre då, om man kan göra så? Ja, kanske lite, tänker man för sig själv och hånler inombords åt de som inte förstår. Desto bättre är det att påpeka något, som någon gjort fel, du har en särskrivning där, stavat fel här, använt dig av ett förskräckligt fult ord där. Fy skäms! Att du inte förstår bättre, stackars dig, stackars arma lilla varelse, stackars dig att du inte är som jag. Man behöver inte vara bra i skolan, nej inte alls, men alla vill ju vara bäst på något, för fy skam, den som är en medelmåtta.

Happy Birthday mr. Father

Idag fyller pappa år, jag är snäll dotter, går upp klockan 6 och gör tårta,
köper två skjortor. Fast jag tänkte, det tycker jag han ska ha, för min pappa är nog den bästa pappan jag vet, och om man har en sådan bra far, förtjänar han lite extra, tycker jag!
Förresten föreställer bilden mig och min fader när vi anlände till New York 06.

Om det inte är rätt, får det vara

Jag småkollade på tv 3, när översättaren hade stavat chans som shans. Då tänkte jag, okompetenta idioter, och att Svt är så himla mycket bättre.
Det var allt för idag.

Drömmar är för nybörjare.

Det är ju inte så, att hela världen är sådär, svart eller vit. Det är inte heller så, att allting måste vara så himla säkert. Inte så att allt bara, är, sådär, jobbigt som det kan vara. Och jag vet inte riktigt varför, vissa ibland tycker att man måste vara så. Som två halvor, helt exakta, precisa. Man måste ju veta för annars går det inte. Men nej, jag tycker inte man ska vara sådär, helt besluten. Jag kommer nog inte tycka samma nu, som sedan. Kanske ens inte imorgon, man ändrar sig hela tiden. Det är så mycket vi och dom, hela, hela tiden, och jag klarar väl inte av att välja sida nu, för tänk om jag bara vill byta, får man inte det då? Mest är detväl för, att jag ibland känner att jag är helt fel ute, som när man fallit in i något och gör det bara för vanans skull, som ett långt förhållande, där man glömt bort varför man egentligen är tillsammans, bara fortsätter, och det tar liksom aldrig slut. Förens en dag, då kommer allt, bara sådär, men det behöver inte betyda att man ändrar allt, för det här med vanor, är rätt farligt, faktiskt, som med kaffe, när man väl är beroende, inte fan vill man sluta, för så farligt för hälsan är det ju inte, och gott är det med. Men andra vanor, inte rökning, inte alkohol, utan sådana där saker man gör, bara för man alltid gjort. -Jag röstar på socialdemokraterna för det har jag alltid gjort! Jo, men om man tänker så, kan man lika gärna rösta blankt. Det kommer nog jag göra, kanske, rösta blankt, jag skiter fan i att jag är politisk, jag tror inte det finns en enda ledare som gör som de säger ändå. Man kan också kolla på tv-program, trots att de inte alls var som förr, som filmkrönikan, nu vet jag inte vad jag tycker, men när jag ser det får jag en varm nostalgikänsla i hela kroppen, tills jag kommer på, att visst fan var det bättre innan en finlandssvenska ledde det. Inget ont om finlandssvenskar. Sen gör man saker för att man borde, som körkort, det tar jag för jag borde. Men nu är det ju såhär, hursomhelst, allt behöver inte vara bra/dåligt, svart/vitt, vi/dom, allt är mera, grått, ihoprört, ett virrvarv av allting. Och jag tycker att det är precis så som det ska vara.

Let me tell you

Idag när jag kollade ut genom fönstret össnöade det, ja om man kan säga ösregn, kan man säga össnö. Jag blev väldans chockad må jag säga, faktiskt, konstigt det där med väder. Det snöar fortfarande, sisådär 2 timmar senare. Jag tror jag hoppar över den där idén med att cykla till mamma, vilket är cirkus 5 kilometer. Ja faktiskt, jag har inga kläder för snö alls ju. Igår gick jag runt utan jacka.

I torsdags fyllde en kär vän till mig 18, Hilda! Det är henne som jag åkte till Frankrike med i Julas, och om man tänker så är hon nog min äldsta vän, om man inte räknar med massa halvvänner som man kanske pratar med ibland om man stöter på varandra på väg hem från skolan, men det gör jag inte. Så ja, hon är min äldsta vän. Rätt trevligt det där, med äldsta vänner, som man kan tröttna på ibland, men ändå älska något otroligt. Som man kan skratta med så det brister i hela kroppen. Sådana som man känner att man inte behöver bevisa så jävla mycket för, trots att man kanske inte träffas så ofta.

Förresten, jag hörde ett roligt ord för några dagar sedan, tyckte jag, hobbynazist, hur är man då tänkte jag? Är man nazist på fritiden på bestämda tider, ungefär som när man spelar fotboll på sin träning -Jag ska bara gå och vara nazist ett tag, kommer hem om en timme! Eller är man det hela ens lediga tid, hur funkar det egentligen? Jag tror det som menas, med hobbynazist är väl att man inte är det egentligen, utan bara vill vara det, men i så fall är jag mycket hellre hobbykommunist, faktiskt. För jag kan inte säga att nazist är något bra, aldrig.

Yves Klein, den där konstnären och skulptören från Frankrike, han är bra må jag säga, kolla upp honom!

Skit i vackra ord, här är en vacker människa

Let there be love

Det här känns väl lite som att ligga och flyta i vattnet. Spreta med händerna och röra lite på armarna ibland för att inte sjunka för att man inte riktigt kan slappna av. Det är precis innan, det där känslan, innan man vågar släppa, och slappna av helt. Men jag tror inte jag gör det, riktigt. Men ändå, att ligga där och flyta med allt vatten, i håret, och man måste blunda för annars åker vattnet in i ögonen. Svårare att koppla av, fast ändå, ändå rätt behagligt. Lite så, känns det nu. Lite mittemellan bekvämt och obehagligt. Svårt att säga kanske.

Förresten är berättelsen om den osynliga flickan fin. Vacker. Jag läste om den för ett tag sedan, och den är inte alls som man minns, det är mycket mer. Och jag tycker det är härligt, att man ger färgen tillbaka till någon som inte syns. Härligt, det liksom smakar lite sött.

Och man kan ju inte glädja alla, har jag insett nu. Men det är konstigt, hur i alla fall jag ändrar på mig, beroende på vem jag är med. Fast det är väl bättre nu, men innan var det svårt att säga riktigt vad man tyckte, för jag ville att alla skulle kunna vara sig själva, bara att jag glömde det. Sen ville jag passa in, vara lika häftig som alla andra, men man blir ju inte det, för man kan inte vara någon annan alls. Man får ju inte vika av för mycket, och det gäller vad som helst, man vill inte att någon ska säga det man tycker är fel, för det gör så förbannat jävla ont, och man skäms. Sitter där och rodnar, och tänker, visst nej, så jag kan ju inte tycka, jävla, jävla idiot. Allt det där bottnar väl någonstans. Säkert, men jag ska inte göra en analys av mig själv, inte alls. Jag ska gå och lägga mig, läsa en bok om ett liv i Afrika, där författaren använder alldeles för många "inte sällan", men den är rätt fin ändå. Det är väl det mesta, trots allt. När jag känner sådär, brukar jag tänka "Cause there's beuty in a breakdown". Och det är det. Faktiskt. Sorgsna människor är fina.

Det här med rubriker

Det här med allt det där.
Borgerligt betyder förresten anti-socialistiskt.
Fast det stämmer ju inte, inte alls.

Klimakteriet.

Rövknull
Försköna
Återlåta


Sedan, sedan glömma.
Förresten brukade jag skrika högt.

Good things, a good day

Okej, härligt dag, solen skiner, bra musik i öronen, allt sådant, härligt, härligt, ljuvt.
Jag känner för en lista, en lista på fina ord. Som låter fina i munnen:

• Likviderad idiot (okej, det var två, men man får göra så!)
• Förgätmigej (Fin innebörd, lite, fin blomma med)
• Längtan
• Sommarskyn
• Söndersliten
• Vattenhinna
• Existens
• Gryning
• Regnmantel
• Kärleksnätter

Det finns ju många mer, men det var de jag tänkte på nu. Dessutom, finns det något härligare än lukten som blir efter sommarregn? Då asfalten är lite blöt sådär och har värmts upp av solen. Då får man lust att springa tills man inte orkar mer, eller kanske bara gå och hålla någon i handen, eller lägga sig ner i gräset, och känna hur det killar på ryggen.

And here it comes

Haha, det här tyckte jag var roligt, att någon kommit in på min blogg, genom att söka på google med ordet:
Moderatfitta,
Tänk på det ni, moderatfitta.

Oh man, oh man.

Jag ska inte skriva om att det är skönt att vara hemma, eller om mannen som förberedde haschcigarett på flygbussen, vars enda baggage var en orange liten påse, eller om vädret, olika tagnetbord, 60-talet, nej inget sådant alls!

Jag älskar SVT, verkligen, Svt är det bästa som erbjuds på svensk tv, nu har jag väl inte sett all svensk tv, men jo, förmodligen är det så. Sedan, nu, såg jag att de ska ha ett program, om barnmorskor tror jag, och om "dramatiken i vardagen". Jag blev, besviken, faktiskt. Jag kanske tar det lite överdrivet hårt, men det är exakt sådana program jag trott att man inte ska se på SVT, men sedan, se där. Jag vill inte att de ska bli sådana, snart kanske de har om dramatiken med plastkirugikliniker. Fast i och för sig, var det inte SVT som började med Robinsson?

Men jag vill att SVT ska fortsätta vara SVT, utan alla serier om "dramatiken i vardagen" jag vill slippa dem. Men vad vet jag, kanske är det bra?

lets go, lets go to Paris

Att gora om man ar uttrakad

Ah bon

igar firade vi Pablo som fyllde ar, det var valdans trevligt, och alla ar valdans trevliga, jag har inte gjort nagot kulturellt alls hitills, nu ar jag ensam for att de andra ar och ovar med sitt band, om jag vill kan jag aka in till paris, for alla ska dit sedan, utom Kevin som maste sitta barnvakt, for vi ska pa konsert. Men Kevin sa att de nog skulle ova klart vid 19.00 och nu ar ju klcokan halv fem ungefar, sa jag aker nog inte in, for jag vet inte riktigt om nagra museum ar oppna nu ens. Sa jag sitter har istallet och lyssnar pa musik. Men det ar ratt trevligt det med. Just det, var pa bio med Kevin igar, det ar val lite kulturellt, den var dessutom fransk och jag fattade faktiskt ratt mycket, heja mig. Kvallen igar slutade med att Romain latsas spelade, filmade lite och ska se om det funkar att lagga upp det har, for det ar valdigt underhallande tycker jag!!

Pappa, jag hittar faktiskt ingen alligot, ska forsoka kolla mer, men hitills inget.

okej det funkade inte med filmen, synd som attans

La vie a Paris

Mais bon..

Tankte skriva lite om vad jag gjort i Paris hitills

Tisdag: 

• Jag kom dit (otippat va?)
  
• Blev otroligt arg pa en som man skulle kopa biljetter av nar jag kommer till porte maillot for hon sa att jag inte fick kopa veckobiljetten for jag inte bodde i Paris (?) men, daremot fick jag kopa en for tursiter som var dubbelt sa dyr och for 5 dagar.
• Kom pa att jag hade metrobiljetter i planboken som jag kunde anvanda till den stationen dar jag skulle byta (kunde inte anvanda dem hela vagen till Pablo for att han bor i den 5e zonen.
• Ringde mamma med smatt panik, samt nara pa att borja grata, for nar jag blir riktigt arg sa borjar jag grata. 
• Lyckades kopa den javla veckobiljetten vid La Defense dar jag bytte till att aka surburban trains som det sa fint heter pa Engelska.
• Virrade bort mig pa La Defense och fattade inget alls, speciellt inte vart jag skulle ta vagen, hittade tillslut.
• Kom fram till Saint-Quentin-En-Yvelins dar Pablo bor, fick inte riktigt tag pa honom sa jag strosade runt med min angest och tunga vaska pa ett shoppingcentrum som lag inte alls langt fran stationen.
• Fick tag pa Pablo som motte mig, vi gick hem till han, sedan ut igen for att handla mat (som forovrigt kostade 32 euro)
• Sen gick jag, Pablo, Kevin, Roman och nu vad han heter pa bio, tror att filmen hette Crimes blabla Oxford?
• Hem igen, at mat, klockan var da 22.00 och jag hade bara atit tva mackor och tva grona applen innan sa jag var massa hungrig.
• Sov!

Onsdag:

• Vaknade runt 10.00, fast jag vaknade tva timmar innan ocksa da Pablo gick till skolan.
• Kevin kom lite efter 11 for han slutat skolan da, vi gick ut och tog en kaffe.
• Kom tillbaka och pratade lite, sedan var Kevin tvungen att aka och sitta barnvakt.
• Hade angest for jag inte vagade ga ut, vet inte varfor, hur som helst sa gick jag ut tillslut, strosade lite, kopte en cd, en klanning och ett par skor.
• Sedan kom Pablo hem, da skulle vi in till Paris (hade inte akt in innan pa dagen for jag ville ta det lite lugnt) for att ga pa konsert, Phoebe Killdeer. Kevin motte upp oss vid sin tagstation.
• Konsert, som var otroligt fantastisk bra.
• Kom hem runt 01.00 for att det tar massa lang tid med tagen hem pa kvallen.
• Sov

Torsdag:

• Vaknade...
• Gick och kopte en macka och vatten i det narliggande shoppingcentrumet (glomde skriva att Pablo bor 50 meter fran stationen, sedan gar man genom den och ytterliggare 200 meter sedan har man massa shopping)
• Akte in till Paris sjalv, sa det sa!
• Gick pa Rodin muséet, det var trevligt, massa skulpturer, han var ju liksom skulptor.
• Visste inte vad jag skulle gora, klockan var 14.00
• Akte till Centre Pompidou och gick runt dar i lite mer an tva timmar. Det var massa trevligt, och massa fin konst.
• Blev lycklig da jag kom pa att bada muséumerna varit gratis for jag var under 18!
• Akte hem, forsokte i alla fall, virrade bort mig pa en metrostation for jag fattade inget alls, bestamde mig efter at gatt massa fram och tillbaka att aka dit jag faktiskt hittade istallet for att chansa.
• Kom hem runt 20.00
• (innan jag var pa Centre Pompidou gick jag in pa en Fnac-affar och kopte tva skivor, en klassisk och en Jazz, sedan hittade jag Starbucks? lite lojligt kanske men jag ville ga med min kaffe, sa jag kopte en cinnamin latte som var sa sot att jag madde illa sa jag slangde halva och hade angest over att jag kopte mellan och inte liten.

Det var nog allt hitills, har inte haft kameran med mig pa mina aventyr, far val forsoka imorgon, da jag inte vet vad jag ska gora, men jag ska forsoka hitta pa nagot!

Tell me, tell me what to do?

Det är så jävla många som just nu skriver om att våga vara sig själv, stå för den man är, och jag vet inte vad. Jag tror ingen vågar vara sig själv faktiskt. Det är bara något folk tror. För det finns alltid någon gång, i någon situation man anpassar sig, (jo man kanske skulle våga), och då är man inte sig själv längre. Klär sig kanske annorlunda för man ska bort. Jag byter Agnes hela tiden, tror inte jag är rätt nu heller.

Kollade nämligen på lite gamla kort innan, upp till femman var jag nog ungefär samma, jag var förmodligen mest självsäker i typ tvåan-fyran, i femman tänkte jag att jag skulle ta mycket mindre plats. Resultat: En jävligt osäker Agnes som faktiskt mådde rätt förjävligt. Det värsta var att det var då jag började rodna, tycka saker var jobbigt. Jag vågade aldrig ha på mig något som stack ut det minsta lilla, samtidigt hade jag inte tillräckligt mycket pengar för att vara populär. Jobbigt, det där med att gå på högstadiet. Hur som helst. Sedan kom sjuan, jag försökte, lite, lite, lite, det gick väl sådär det med. Jag var helt jävla förvirrad, faktiskt, jag hade gått med i ssu för att en av mammas elever, som jag såg upp till sjuk mycket var med där, och jag ville vara som hon, detta ledde till att jag började ha en röd sjal med glitter i, mammas gamla, dock var det så långt jag vågade gå, just då.

Sedan, värsta vändpunkten för mig, jag åkte på hummanistisk konfirmation. Nu orkar jag inte gå in mer på vad det är, det får man fråga om i så fall. Där var alla rätt vänster, rätt egna, och man blev rätt accepterad, och fy fan vad härligt det var. Jag blev mycket mer självsäker, så när jag började åttan, vågade jag ha de där baggyjeansen som jag köpt för att mammas elev hade det (inte så eget i och för sig). Så, åttan, rätt bra, rätt egen, rätt mycket kommunistfitta ( för jag gick med i ung vänster). Men! Det mest paradoxala med det, är att de som inte känner mig, tydligen tror att jag är världens rikaste, jättebortskämd och får allt jag vill. Så är det inte, visst jag bor i hätte, men vi är fan inte så jävla rika. Dessutom bor jag med mamma i hyresrätt. Jag hatar, när folk tror att jag är jätterik. Jag vet inte varför, men det är skitjobbigt. Kan någon förklara för mig varför? Varför de flesta verkar tro att jag är den rikaste någonsin?

Just det, sedan, när åttan var genomliden, den var förresten rätt kass den med, för då skiljdes mina föräldrar, och båda var väl rätt upptagna med sina egna problem, jag säger inte att det var jättesynd om mig, men man blir väl det, och det verkar hålla i sig också. Fast jag tror ändå att det är bra, för det hade nog varit värre i längden om de hållt ihop om något var fel. Det är väl så med det mesta, man kan inte hålla i saker för sakens skull, om det inte funkar så måste man ibland släppa taget, utan att se det som ett jävla nederlag. För det är det inte, det är bara livet. Förresten finns det alltid de som har det så jävla mycket värre, så det är fan ingen idé att klaga (trots att det är skönt) för det är rätt så bortskämt.

Sidospår, igen. Nian i alla fall, nian var nog det bästa faktiskt. Fast Lina flyttade och det gjorde ont i hela mig. Men det klarade jag, det med, och nian tog slut, och jag hade ångest för min nya klass, men levde livet under sommaren. Tror jag? Kommer inte ihåg vad jag gjorde ens. Jo, Frankrike med Emma, eller? Hur som helst, ettan, pojkvän, mycket pluggande, prestationsångest, ångest, ångest, dimma. Egentligen var ettan inte så bra, första halvan av sommaren var sämst, jag tyckte synd om mig själv (det är skönt som sagt) och grät varje natt i två månader (nej jag överdriver faktiskt inte). Nu tvåan, rätt skönt, rätt konstigt, rätt mycket livet.

Baby, lets go away.

Det här med ålder, oväsentligt må hända. Men ändå, Hej jag heter Agnes och jag är 17 år. Trevligt, trevligt Agnes, du har då inte varit med om något alls. Ändå känner jag mig så jävla erfaren, men det är jag inte alls, inte det minsta lilla. För egentligen, vad vet jag? Att jorden är rund, men det är allmänt vedertaget. Andas, andas, andas. Andas för fan. Jag bryr mig nog för mycket, egentligen, om nästan allt (för allt kan nog ingen bry sig om). Jag behöver någon som tar ner mig på jorden, som säger att det är okej att misslyckas ibland, att tappa bort saker, kanske tappa bort sig själv, för det gör väl alla någon gång? Pretantiös. Ord som man kanske borde suga på lite längre, blåsa ut lite mer.

Stoppa ner mig själv i en låda, bara för att se om det går. Lyfta på locket och skrika fula ord till hela världen, för ibland förtjänar alla fula ord. Men man blir ful. fulful. Alla kanske är vackra inuti, men jag tror det finns människor som är rätt igenom elaka. Faktiskt. De kanske kan bli oelaka. Fast det finns väl mer fina människor än fula (inuti). Insidan räknas, väldigt klyschigt, men vem är inte en klyscha? Du är det med, bara så du vet. Klyschig.

Live it through

Jo, på tisdag åker jag till Paris, och då har jag tänkt att sitta på café och läsa alla de där böckerna som jag aldrig läser (vissa har jag läst halva, men vissa inte alls), och jag ser verkligen fram emot det så fruktansvärt mycket, visserligen måste jag studera och praktisera också men hur som helst, jag kommer ändå andas. Jag tror verkligen att det ska vara fint väder och om det inte är det kommer jag vara jätteknäckt hela veckan, eller nej inte riktigt, men jag hoppas, hoppas, hoppas att solen skiner och att jag kan sitta i en park och läsa. Sedan ska Kevin och Pablo ta mig till en massa konserter och det är ju inte sämre det, fy vad härligt, verkligen! För att vara lite extra lycklig, borde alla få ha en Kevin och Pablo att hälsa på, faktiskt. Fast sedan har jag självklart ångest för min packning, men den är ju bara materiell, och vad är matriella saker i en värld som denna?

Förresten läste jag precis om en kvinna som gav ut sin första bok när hon var 78, då tänkte jag, härliga kvinna, sådan vill jag med bli. Och, appropå saker som man mår bra av nyckelupproret i Norrköping, är inte det en av de härligaste saker som hänt? En massa människor som går mot nazister och skramlar med sina nycklar, med slagorden: Gå härifrån! Är det inte härligt? Att det är så, jag blir helt varm av tanken, det behövs mer.

Jo de böcker jag tänkt läsa hitills är; Brott och straff och Hundra år av ensamhet, någon som har tips på någon mer?

Lets talk about..?

Efter en diskussion med en vän, kom vi fram till att det jobbigaste, (i alla fall bland det jobbigaste) som finns är människor som alltid tycker, eller verkar tycka att de är betydligt mycket bättre än alla andra. Däremot har de alltid funnits, kommer alltid finnas, jag är nog sådan också i vissa avseenden, tyvärr. Hur som helstfolk som säger att; men, det där kan man inte ha på sig/lyssna på/tycka etc. Jag får gåshud, av denna slags "elit" som verkar tycka att de är så jävla mycket bättre, trots att en liten del av mig också vill vara med, en av dem, fast sedan tänker jag en massa elaka tankar om dem istället, för att jag kanske lyssnade på just det där banden, som är så mainstreem eller kommersiellt. Jag reagerar väl så för jag är så jävla osäker själv, men jag blir ändå förbannad, för man borde väl fan förstå att människor är osäkra, och om man själv utger sig vara en auktoritet är det lätt att man tas på allvar och jag blir så arg på de som verkar tycka det är så jävla kul att sätta sig på andra. Förbannad, förbannad, rosenrasande.

Men, som jag sa, jag är sådan ibland också, men jag kommer fortfarande vara lite små arg på de som är likadana.

mmm.

Mycket som ska göras nu, och jag orkar inte, jag vill äta massa glass istället.
Eller ha påsklov kanske, det skulle inte vara helt fel heller.
Fast nu borde jag väl ta mig i kragen, och faktiskt sammanfatta lite.

Fy skäms!

Förr skrev jag massa bra saker, viktiga saker, saker som spelade roll, men nu skriver jag bara om massa skit ungefär, för att få ut massa ångest, och jag tror faktiskt ingen jävel bryr sig om min ångest helt ärligt. Men jag kanske skriver något vitkigt sen, ikväll, eller imorgon. Tills dess ska jag sitta och skämmas!

Lady Day

Vad är vädret, i en värld som denna?

The moment I said it

Jag fick inte sommarjobb där jag verkligen trodde att jag skulle få det, så nu har jag massa ångest faktiskt, jätte, jättemycket ångest, kulkulkul. Jag hatar sommarjobb, man borde få sommarstöd, eller något liknande. Fast jag är ganska bra på att spara pengar, så jag antar att jag måste spara massa, massa nu, fast jag kommer göra av med massa i Paris i påsk, så det kommer nog inte gå så bra. Men om allt skiter sig har jag ju pengar, men jag vill inte använda dem, då lever jag nog hellre pank faktiskt. Och egentligen är man ju inte riktigt pank heller, för att mina föräldrar betalar ju mat och sådant, jag överlever ju hela tiden ändå.

Sen har jag ångest för mitt körkort, jag måste börja ta lektioner nu ungefär, annars kommer jag aldrig få det där jävla körkortet.

Nu är det söndag, jag borde öva på en massa pjäser, men helst vill jag ligga i min säng och läsa Sylvia Plaths dagböcker, det är mycket härligare. Eller så borde jag jobba i trädgården, det tycker pappa, och då får jag väl kanske hålla med, trots att jag inte vill det alls. Söndagar är den mest onödiga dagen, tänker bara på att imorgon börjar skolan igen, så man kan inte vara uppe sent, men man är ledig, men har ändå väldans tråkigt, känns som att det aldrig finns något att göra på söndagar. Fast om lördag var som söndag, skulle det ju bli samma sak. Kanske får släpa ut mig i trädgården då, och göra något vettigt.

Eller så köper jag en trisslott och blir miljonär!

Aha, that's allright

Vi borde hittat på något ikväll
du och jag.

Förresten gick talet bra, inte sådär helt fantastiskt det bästa jag någonsin hört bra, men, bättre än vad jag trodde, jag rodnade inte, förmodligen för jag frös något oerhört för jag klätt mig väldans kallt med flit. Två gånger till och med, andra var sämst, verkligen. Tack Fredrik som höll mina papper, smart det där, alla borde ha någon som håller ens papper, mycket bättre än utan.

And, I miss you.
Jag saknar dig
Tu me manques

Life is Life

Jag tänkte skriva om härskartekniker,
men jag ska inte för jag är så jävla förbannad.

I am breaking out

Som sagt, Muse, vet inte riktigt varför och inte ska jag inte bli sentimental alls så det så. Imorgon ska jag hålla tal, och jag är så fruktansvärt, väldans nervös, jag hatar att prata inför en massa människor om det innebär att stå upp inför dem, utan att föra en diskussion. Jag rodnar, först ansiktet, sedan sprider det sig ner längs halsen, brösten, jag känner hur mina knän blir helt varma, vilket de sedan förblir i flera timmar. Min röst darrar, jag blir lätt illamående och min mage vrider sig redan nu när jag tänker på det. Sen tror jag vi ska prata i en mick, jag hoppas inte, för jag hatar mickar ännu mer, för då blir man ännu mer distansierad till de som lyssnar. Jag är ingen talare alls, jag ville inte hålla tal, för jag hatar tal, men nu gör jag det ändå. Man får väl göra det bästa av allt, fast jag mår sämst när jag tänker på det.

Detta har varit min ångest hela veckan, och jag är ens inte glad för att det är helg, för det innebär att det är ännu närmare min stora skräck. Jag kan ens inte mitt tal än, det känns också dåligt, för jag har inte kollat på det i hopp om att jag ska bli sjuk, fast det blir jag inte, och som min mamma sa, om du inte håller det sviker du dig själv. Fast det är väl nu jag insett, att jag nog inte kan bli politiker med en sådan skräck. Jag kan skälla på folk, fråga folk, sitta ner och prata inför folk. Men jag kan inte stå, hålla i en mick och prata om något jag skrivit själv, jag kan spela teater (då menar jag inte att jag är bra, utan att jag inte rodnar, förutom om jag sjunger vill säga) men jag kan inte hålla tal. Dessutom är det på torget. Jag hoppas (och förlåt om det är någon som läser som verkligen ser fram emot att en massa kollar och så) att det regnar och är kallt, för så var den en gång första maj när jag höll tal, och då frös och skakade jag för mycket för att rodna, det var bra.

Nu ska jag skriva stödord till talet, och äta mat, och sedan sova jättedåligt för att jag bara tänker på hur mycket åt helvete det kommer att gå.

I do, I do, I Do Love You

I LOVE YOU, I LOVE YOU, I LOVE YOU, I LOVE YOU,
even when my hair will turn grey, I'll love you.
Even if you'll hate me, I'll love you.

Falling away with you

Lyssnar på massa muse, det gjorde jag en hel sommar, när jag var 14, två låtar, nu blir jag sådär euforisk som jag var då. Lycklig, älskvärd? Fantastisk, underbar. Nej inte så kanske. Men jag hade långt blondt hår och pösiga jeans. Fast jag ska nog inte bli sådär sentimental igen, det räcker, i alla fall för en vecka framåt.

Jag vill vara kär, sådär sprattlande, sprudlande kär, verkligen galet kär, så man kan göra allt, dö, leva lite extra med. Alltalltallt. Men jag vågar inte, jag kan inte, jag hatar det. Inte så att jag inte kan bli kär, men inte sådär, blow my mind kär. Jag ska vara kär i Paris istället, hela mitt liv, och New York, och skriva massa böcker, som ingen kommer läsa ändå. Fast i så fall kan jag lika gärna skriva massa dagböcker, men jag har inte kunnat göra det, sen min mamma erkände att hon läst min, för hon ville veta hur jag mådde. Synd det där, det var skönt att skriva helt töntiga saker och massa skit. Jag snackade mindre skit när jag skrev dagbok.

Tror det är därför jag skriver såhär nu, hur töntigt det än är, och ibland jädrans kodat, så jag ens inte fattar själv efter en dag, men jag får det ur mig. Sedan går det snabbare att skriva på datorn.

Förresten vill jag ha en fika kompis, eller gå ut och gå kompis, eller en som man kan ringa varje dag, för jag hade det, men inte nu riktigt. Förr pratade jag massa i telefon, men inte nu, nu hatar jag det, så jävla mycket. Fan, säger jag bara. Ibland förstör man så jävla mycket för sig själv.

Sentimental helt enkelt

Igår skulle jag upp och dricka vatten (hos min pappa håller jag mest till i källaren där jag bor, ingen såndär vanlig källare med jättesmå fönster högt upp i ett hörn, utan en vettig källare med fönster som är en meter breda och ungefär, en och en halv höga, fast de är nog lite mindre för jag har inget bra ögonmått, hur som helst, som en vanlig vånging, fast lite under marken) men jag ville göra oboy istället, men vi hade ingen, för att jag sagt att vi inte ska ha det i och för sig, men, då blev jag hemskt sugen på såndär chokladmjölk som min farfar brukade göra till mig, alla de där fredagarna i vintern. Så jag slängde ihop lite kakao, socker och blandade först med mjölk (egentligen ska det vara grädde) och sen lite kanel och ingefära (det är gott, och nej, det gjorde inte min farfar, mitt eget påhitt) sen lite till mjölk, och in i mikron i två minuter, och vips, världens godaste chokladmjölk (om det varit med grädde).

Nu när jag ändå kommit in lite på farfar, som förövrigt fyller 94 imorgon (!) kom jag att tänka på alla de fredagar jag var där som liten. Det var såhär, varje fredag, efter dagis, eller dagmamma som det var först och senare skola, hämtade farmor och farfar mig för att åka till dem och ha "fredagsfika" och det var det bästa jag visste, verkligen. Vi åt massa sötsaker och om det var kallt gjorde min farfar just precis såndär chokladmjölk till mig, sedan kollade jag alltid först på dark rider eller vad han hette (han baywatch killen som åker runt i en svart bil och var hur häftig som helst) och sedan, alltid, varje fredag, lilla huset på prärien, jämt, jämt, jämt (för de hade trean och inte vi, ända tills jag var femton har jag haft ettan, tvåan och fyran, så jag var väldigt intellektuell förutom på just fredagar). Ibland om pappa som då jobbade som journalist var ledig kom han också, och ibland, till och med mamma. Jag längtade hela veckan efter de här fredagarna, att bli hämtad, ibland kolla i farmors smyckesskrin och leka med sjalarna som var längst ner i en låda i linneskåpet.

Sen blev jag sju och farmor dog, i en vecka i skolan gick jag upp till en sten i skogen varje rast och grät och var arg på henne, för jag kunde inte förstå alls. Jag kan inte läsa mina gamla dagböcker från den tiden, för på var och varannan sida står det; Snälla farmor, kan du inte komma tillbaka igen? Du behöver inte komma till mig, bara till farfar för han är så ledsen, skriv svar i rutan här->. Fast hon skrev aldrig något svar, men då tänkte jag att det var en hemlis, att farfar hade henne under sängen för ingen annan fick veta, fast hon var inte där heller, ingenstans alls. Min farmor var verkligen min bästa, bästa vän, eller farmor och farfar, varje fredag.

But yeah, hell, whatever?

You,
You make me cry

But I can't.

Till dig som läser, just du, du du.

Jo det här är till Amanda, jag läste precis din jättelånga, jättefina, jätteöppna, jätterörande kommentar, jag hade inte läst den förens nu, och jag blev bara så glad, helt enkelt, och jag tänkte nu skriver jag det, här, så du vet, om du läser. Och att jag faktiskt känner igen mig. Nu kände jag att jag saknar dig, fast jag nästan inte träffat dig. Konstigt det där.

Naked love

Man kan kanske undra över mina titlar, ibland. Eftersom de verkligen inte, eller oftast, inte har något att göra med innehållet. Då tänkte jag berätta att de antyder till saker, som man kanske inte vill berätta riktigt fast det känns ändå skönt att säga lite av det, liksom så. Äh, jag vet inte. Förresten vad mycket man antyder till, hela tiden, som man aldrig säger. Och, och! Jag ogillar skarpt, (tänkte säga hata men man använder det lite för mycket nu) när någon säger något, som kanske var jätteviktigt, och så har man inte riktigt hört, så säger de "Nej men skitsamma", det är fruktansvärt irriterande, faktiskt, för mig brukar det ibland ta ungefär tre gånger innan jag hör något helt, och då har, för det mesta, alla redan tröttnat på att upprepa sig. Men jag blir däremot väldans glad när folk faktiskt låter det ta den tiden det tar, så man verkligen kan höra, trots att det ibland kanske inte var så inressant.

Nu får alla låtar på min iTunes spela som de vill, då kom PjHarvey, det var längesen, oerhört. Då tänkte jag lite på hur jag var, när jag var ungefär 14. Jätteosäker, faktiskt. Kommunistfitta enligt vissa, hellre det än moderatfitta i så fall. Fast jag tror aldrig någon skulle säga moderatfitta till någon, kanske borgarbracka? Hur som helst, jag var 14, snart 4 år sedan, när man blir äldre är 4 år ingenting, men nu är det ganska mycket, faktiskt. Just det, Agnes, 14 år, osäker, inte ensam, absolut inte. Men jag tyckte inte riktigt om de som jag var kompisar med, eller jo, det gjorde jag, men jag ville ha mer "coola" kompisar, så sjukt töntigt, faktiskt, jag skäms lite. Mycket man offrar för att nå någonstans som verkligen inte spelar någon roll. Sen drogs jag mellan vad jag tyckte och vad alla andra verkade tycka, det var också jävligt jobbigt. Nu är man mest halvkompis med de man var kompis med då, jävligt synd, och de där "coola" som jag ens inte riktigt blev kompis med, bara på låtsas, pratar jag ju inte med alls. Jävligt onödigt helt enkelt, så jävla löjligt.

Jo, fy fan, ibland skäms man över sig själv och får ångest. Men, en vän till mig sa "Man kan inte få ångest, bara glöma bort varför man gjorde som man gjorde" tror inte han läser det här, men ändå, vad jag tänker på det ibland, och går tillbaka och tänker på varför jag gjorde så. Man ville lite mer, kanske?

yes but no

And now, I am thinking, fuck this. You make me, I don't know. You make me..

Whatever. But it's not whatever.
But that's probably it? Right?


I love english.

Tell me now!

Det är såhär synd det är om mig, om ingen förstår hur otroligt sjuk jag är, så ser man ju nu hur jag lider! Eller hur?

Eller?

Eller va?

Sjuk. Inte i huvudet alltså, i kroppen, och halsen, och huvudet, och öronen (jo jag är lite hypokondriker också.)

Talk to me, boy

Okej, på engelska blir ju okej, okey. Lustigt det där, finns det något annat språk som stavar det annorlunda måntro? Onödig fakta kanske, som att mitt hår har växt, att jag inte klippt det sen i somras, att jag är sjuk, sjuk, sjuk, sjuk. Ja, jag tycker synd om mig själv. Det får man, för jag hatar att vara sjuk. Men så sjuk kan du ju inte vara för då sitter ju här? -Bara för att slippa plugga, och kanske inte dödssjuk, men tillräckligt sjuk för att vara hemma, ha tråkigt, ha en migrän som ständigt gör sig påmind, ont i halsen så det gör ont till och med när jag dricker te. Så det så! Jag får klaga, eller,eller,eller? När jag gick i nian eller åttan kanske, sa jag alltid, eller va? Det var för Emma sa så, och jag sa det inte för att jag tyckte det var så häftigt, utan det blir så när man umgås mycket, faktiskt!

mmm, inget bra på tv idag heller. Och, störande att meningen inte börjar med stort m, eller hur? Och att jag nu börjat två meningar på raken med och. Ja, jag är uttråkad, och nej, jag har inget bättre att göra, förutom att plugga då, men jag orkar inte. Men nu såg jag att klockan vara 13.03, nu jag har skjutit upp det i nästan tre timmar, förmodligen borde jag ta tag i det nu. Eller? Eller va?

Jo men, du som läser detta, nu tycker jag att du ska skriva något kul! Ja just du. Jag struntar i vem du är, bara du skriver något underhållande, eller om det är svårt, något tråkigt, eller om det är svårt, skriv om den senaste nyheten du hörde, eller vad du åt till frukost kanske?

Oh yes

Dumma val och allt sådant. Undrar när tiden för att rätta till dem tar slut. Jag är så jävla rädd, för att välja fel, göra massa som jag inte vill, sedan. Sen kommer jag inte våga byta, och då kommer allt gå åt helvete. Och det har redan hänt massa sådant. Det gör så jag får ont i magen, och jag mår lite lätt illa. Men jag vet inte riktigt. Jag orkar inte vara så seriös och skriva massa, jag borde nog plugga geografi, men jag orkar inte längre. Det är helt slut, orken.

Goodbye Sweden

Bon, Puisqu'aucun vraiment n'a lu mon blog, j'ai pensé, laisse écrire en français, tellement peut-être quelqu'un d'autre qui ne comprend pas les Suédois comprennent. Pour commencer, ce texte aura un bon nombre de fautes, et je m'excuse pour ca.

Ma vie en ce moment, je ne sais pas, je me sens en peu, seul. c'est difficile d'expliquer. Peut-être c'est parce-que j'ai beaucoup des choses dans ma tête. Je pense beaucoup, et en ce moment, il y a un bon nombre de choses que je veux dire, mais c'est impossible. C'est la vie, mais c'est très dur.

Je vais à Paris le mardi, il serai une coupure. Et j'ai besoin d'elle.

Bon, A bientôt peut-être. J'espère que quelqu'un a compris

Okej, men om jag säger såhär?

Jo det är väl så, att ibland orkar man inte mer, man orkar inte alls. Det är ledsamt att det blir så, fast det händer, att allt bara sjunker helt enkelt. Att det blir lite för mycket, kanske för lite för den delen. Oftast tror jag faktiskt, att man egentligen kan tänka mer positivt, men man orkar kanske inte, vill inte. Ibland gillar jag att må dåligt, faktiskt. Det är så jävla skönt att tycka synd om sig själv, tyvärr. Jag borde bli bättre och göra det lite mindre för samtidigt får jag så dåligt samvete när jag gör det att det är sjukligt.

Just det, just det!!!! Jag ljuger också. Någon mer? Ibland sådär, bättre nu. Värre förr. Mest typ om jag ska säga jag sov 6 timmar inatt, så säger jag jag sov 4(!!!!!) timmar inatt, jag är såååååå trött. Men jag får dåligt samvete direkt, men ändå slinker det ur. Jag hade ens inte tänkt att säga det från början. Så om någon som läser detta snälla kan erkänna att den ljuger med, skulle du verkligen lätta en aning på den otroliga skuld jag känner just nu när jag kom och tänka på det. Snällasnällasnälla?

Sen så, det här med dåligt igen, ibland blir jag arg (elakt och egocentriskt jag vet) på människor som säger att de vill dö, eller att ingen förstår dem, jag blir skitförbannad faktiskt. För om man försöker, så finns det väl ändå någon som förstår en? Och dö är bara onödigt. Man ska inte dö, så länge man lever, speciellt inte självförvållat. Okej, ibland, kan jag förstå det, som om man bor i Nepal och tvingas prostituera sig själv för man är kastlös. Då förstår jag. Det finns massa sådana fall, där jag förstår, så jag är inte så hemsk som det låter. Och det är hemskt, att man ser det som en sista utväg. Verkligen. Men nu är det såhär, min morfar begick självmord, när min mamma var typ 9 (nej jag ljög inte nu) och ibland blir jag så arg, på honom, för han gjorde så mot sin familj. Han trodde det var bäst och så, men jag blir arg i alla fall. Jag hade också viljat träffa honom. Sedan tänker jag att om han levt, hade jag nog inte funnits alls, för mamma hade inte blivit den hon är. Men jag blir arg ändå, mest för jag blir så himla ledsen. Ofta går sorg över till ilska föresten, i alla fall för mig. Hursomhelst. Jag gillar inte självmord riktigt. Men, jag förstår det. Så.

Som vi sa

Jag vet inte riktigt, vad eller hur jag känner just nu, hur jag mår. Och jag orkar inte riktigt skriva något sådär givande heller. Om viktiga saker. För jag kommer helt ärligt inte på något.
Därför tänkte jag istället, dela med mig av en av de bästa dikter jag vet. Av Edith Södergran, Ingenting.


Var lugn mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind -
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granens gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.

Bara för att

Ville bara säga att nu ska jag kolla på antikrundan och det är kulturellt och intelligent och allt sådant. There is still hope!

Lets go to Sweden

Dåliga tv-program. Sådana finns det många av. Fast det värsta är väl att jag faktiskt tycker de är skitbra. Varje gång jag slår på tv:n och det är något som heter: Hollywoods badguys, eller liknande kryper jag upp lite extra i soffan och ler förnöjt. Samtidigt skäms jag så oerhört mycket. Det är ju trots allt inte meningen att jag ska tycka om dem, jag borde kolla på nyheterna och läsa Kafka istället. Men jag orkar inte, jag älskar intelligensbefriandeprogram, jag kan nog sitta och kolla på dem hela dagarna, med en ångest som ständigt växer visserligen, men jag älskar det likt förbannat.

Det är väl inte så att jag kollar på tv nonstop, men väldans mycket, speciellt på skräp. För det är skräp, jag får egentligen inte ut något av det alls, faktiskt, bara det att jag slipper att tänka. Det kan dock var nog så skönt, men ändå. Läs en bok brukar min mamma säga, när hon ser mig sitta fastklistrad vid ännu en såpa. Jo tänker jag, det borde jag, men gör jag det? Nej, jag sitter kvar och njuter, tänker att den där boken kan jag ju läsa sen.

Måste lägga till en sak, att jämt när jag ska börja läsa en bok, glömmer jag den hos mamma eller pappa och så måste jag börja om en massa gånger. Så när jag läst en halv bok sisådär tre gånger ger jag upp och är besviken på mig själv i några dagar.

Jo, jag är rätt hopplös. Men jag önskar att jag var en sådan som inte kollade på tv alls, inte satt vid datorn (jo lite vid datorn, men då skulle jag bara skriva mail och rädda världen). Jag vill vara en sådan som läser en massa böcker, är oerhört bildad med världens största ordförråd. Det är väl inte så svårt att ändra i och för sig. Men, jag orkar inte, jag är helt jävla orkeslös. Jag tänker liksom alltid att jag tar det där på nästa lov. Fast, då är det ju bara ännu mer tid till tv-tittande.

Nu kanske det låter som jag kollar på tv hela, hela tiden. Fast det gör jag ju inte. Bara nästan.

Jag och min vän

So long ago, it all meant much more than this.

Jo, så kanske det är. Fast så är det väl hela tiden antar jag? Men det är synd hur man tappar en massa vänner, tappar kontakten, glider ifrån. Det här med att glida ifrån är egentligen bullshit, tycker jag. Bara en massa lama ursäkter. Jag hatar dåliga ursäkter, även om jag själv använder mig av dem hela tiden, för mycket. Alltid.

Ja, jag har en dålig dag också. Då får man klaga på allt som går att klaga på. Som att man måste betala avgift för att gå på statliga museum, att kollektivtraffiken är för dyr, och blir dyrare, att man kanske inte är tillräckligt snygg (arg på mitt DNA alltså), att allting känns så jävla förjävligt, att ingen förstår mig, att jag är så jävla ensam (jag är inte det men det känns så skönt att bara fortsätta när jag håller på), att alla modebloggar är så pretantiösa. Att ingen vet vad pretantiös betyder, att vi har monarki, att det finns så jävla mycket orättvisa, att lärare inte kan sätta tillräckligt bra betyg, att man har så jävla mycket för mycket, att man saknar så det gör ont, att folk inte vill betala skatt, att Bush är så jävla dum i huvudet, att jag svär för mycket. Att jag inte pluggar, att inte någon läkare kan förstå vad som är fel. Att hela allt känns så fel. Att jag bara gör det mer komplicerat för mig.

Alltså, det finns mycket att klaga på. Och jag ska fortsätta hela dagen.


(Jag vet, det finns de som har det sämre, men det tänker jag skita i sisådär fem minuter, och det får jag, för annars brukar jag tänka på det också, ungefär hela tiden, Ja, man kan tänka på flera saker hela tiden, min hjärna har stora kapaciteter!)

To Kevin

Since you probably read this, I will write this just for you. And everyone who does not understand. And you know, I miss you, and I always do. My life, right now, feels like a big mess. And I don't really know why, or I do, but there's nothing that I want to write here. You know that you are one of my best friends, and I love you, Je t'aime. You know that right? And you always listen to me, when no one else does. But the best is, that you have always been there in the same way, and I hope that it will stay like that for a while. Because you are so special for me. Just so you know..

I miss you.

Bisous....

Jo, precis

Det är ju inget av det här som spelar någon roll sedan. Jag förstår inte varför man bryr sig så himla mycket egentligen. Om några månader kommer jag ens inte komma ihåg att jag kände såhär alls. Det är väl jävligt jobbigt i sig. Men vad fan, jag klarar inte av att skita i allt, även om jag försökte, och jag blir så fruktansvärt arg på de som gör det med. Jag begär så jävla mycket av alla andra, ibland för mycket. Trots allt, man kan ju bara ändra sig själv. Fast det går inte så bra det heller faktiskt. Jag borde ha lov hela tiden. Nästan i alla fall.

Mmm, och just det, förlåt. Jag kan inte göra så mycket mer åt det heller, faktiskt. Sen så blir det lite mycket ibland. Liksom. Förresten är liksom ett av de bästa ord jag vet, liksom. Det känns så bra i munnen. Liksom, det är lagom.

Särskrivningar har jag börjat med, utan att jag förstår det själv. Jag hatar särskrivning. Och när folk ska säga något och inte gör det. För jag är sjukt jävla nyfiken, så då blir jag så jävla förbannad. Faktiskt.

Hur som helst. Inget av det här spelar nog ens någon roll om en vecka. Men egentligen, vad gör det? Bara en liten grej. Som betyder något för mig. Men det är desto fler som ens inte vet vem jag är. Så egentligen. Det är väl inte så jävla hemskt det heller. Fast det är rätt jobbigt ändå.

Och du, det är inte så farligt

Jaha, jag vet inte riktigt vad ni som läser detta gör när ni har ångest, om någon nu läser alls. Men jag köper en massa onödiga saker. Det stämmer inte med något alls faktiskt, hur jag vill vara eller hur folk kanske ser mig för den delen. Idag köpte jag massa saker och jag vet inte riktigt varför. Efteråt kände jag att jag mådde lite bättre dock, men ändå, nu har jag ju ångest för att jag har bränt så mycket pengar. Jävligt onödigt rent ut sagt.

Kändes i så fall bättre att betala en skuld på 120 kr till biblioteket i Tranås, den lilla staden jag bor i, då de inte får särskilt mycket pengar eftersom Tranås politiker tydligen inte tycker att bibliotek är så viktigt. Det tycker jag. Jag älskar bibliotek. När jag var liten brukade min mamma ta mig till biblioteket och låna böcker med/åt mig. När jag var tio läste jag faktiskt Dumas "De tre musketörerna" i originalversionen. När jag sa det till min lärare trodde inte han mig. Sen när han en gång gick förbi mig och mamma (som också är lärare) så sa jag åt henne att säga att jag visst läst den, bara för jag blev så upprörd när han inte trodde mig. Så det så.

Hur som helst, det här med ångest. Stor sådan idag. Mår lite illa för den. Korta meningar. Bra. Ju. Och så vidare. Och så vidare. "Man får inte börja meningar med och", jamen, det skiter jag fullständigt i faktiskt. Det är många mer än jag som gör det. Fint ny inköpt nagellack på fingrarna ändå, och det kostade bara 20 kr. Fast, vad ska jag annars göra när jag har ångest? Resa världen runt? Synd att jag inte har de pengarna bara.

Inget kul alls behöver man vara

Listen to me, mum, if you want to fix this, you have to listen!
Så säger ju Doktor Phil. Men jag vill helst slå honom, för jag tycker att han är så jävla dum. Men när jag var liten tyckte jag att allt han sa var så fruktansvärt smart och lite ville jag nog bli som honom. Men nu har jag kommit på att det är så otroligt synd om hans fru, som alltid måste sitta där och se glad och förstående ut, medan hennes man gör karriär. Och hon ler bredvid. Stackars henne tänker jag då. Därför vill jag sparka Doktor Phil på smalbenet och skrika jävla gubbjävel, du fattar inget alls. Stackars de som är med sen, tror att allt ska bli bra, eller så söker de bara berömmelse. Finns det ens något bra på tv nuförtiden? Inte ens filmkrönikan är som den var. Jag saknar Sunes Jul och allt sådant. Jag saknar livet som det var innan, innan jag tyckte Doktor Phil var dålig, ja, innan han fanns faktiskt. Jag saknar att inte kunna säga exakt som jag vill. Jag saknar att kunna sova och känna att jag duger. Ja alltså, jag duger. Men det är så jävla mycket man måste prestera hela tiden.

Så kanske Doktor Phil också känner.