I am breaking out

Som sagt, Muse, vet inte riktigt varför och inte ska jag inte bli sentimental alls så det så. Imorgon ska jag hålla tal, och jag är så fruktansvärt, väldans nervös, jag hatar att prata inför en massa människor om det innebär att stå upp inför dem, utan att föra en diskussion. Jag rodnar, först ansiktet, sedan sprider det sig ner längs halsen, brösten, jag känner hur mina knän blir helt varma, vilket de sedan förblir i flera timmar. Min röst darrar, jag blir lätt illamående och min mage vrider sig redan nu när jag tänker på det. Sen tror jag vi ska prata i en mick, jag hoppas inte, för jag hatar mickar ännu mer, för då blir man ännu mer distansierad till de som lyssnar. Jag är ingen talare alls, jag ville inte hålla tal, för jag hatar tal, men nu gör jag det ändå. Man får väl göra det bästa av allt, fast jag mår sämst när jag tänker på det.

Detta har varit min ångest hela veckan, och jag är ens inte glad för att det är helg, för det innebär att det är ännu närmare min stora skräck. Jag kan ens inte mitt tal än, det känns också dåligt, för jag har inte kollat på det i hopp om att jag ska bli sjuk, fast det blir jag inte, och som min mamma sa, om du inte håller det sviker du dig själv. Fast det är väl nu jag insett, att jag nog inte kan bli politiker med en sådan skräck. Jag kan skälla på folk, fråga folk, sitta ner och prata inför folk. Men jag kan inte stå, hålla i en mick och prata om något jag skrivit själv, jag kan spela teater (då menar jag inte att jag är bra, utan att jag inte rodnar, förutom om jag sjunger vill säga) men jag kan inte hålla tal. Dessutom är det på torget. Jag hoppas (och förlåt om det är någon som läser som verkligen ser fram emot att en massa kollar och så) att det regnar och är kallt, för så var den en gång första maj när jag höll tal, och då frös och skakade jag för mycket för att rodna, det var bra.

Nu ska jag skriva stödord till talet, och äta mat, och sedan sova jättedåligt för att jag bara tänker på hur mycket åt helvete det kommer att gå.