Tell me, tell me what to do?

Det är så jävla många som just nu skriver om att våga vara sig själv, stå för den man är, och jag vet inte vad. Jag tror ingen vågar vara sig själv faktiskt. Det är bara något folk tror. För det finns alltid någon gång, i någon situation man anpassar sig, (jo man kanske skulle våga), och då är man inte sig själv längre. Klär sig kanske annorlunda för man ska bort. Jag byter Agnes hela tiden, tror inte jag är rätt nu heller.

Kollade nämligen på lite gamla kort innan, upp till femman var jag nog ungefär samma, jag var förmodligen mest självsäker i typ tvåan-fyran, i femman tänkte jag att jag skulle ta mycket mindre plats. Resultat: En jävligt osäker Agnes som faktiskt mådde rätt förjävligt. Det värsta var att det var då jag började rodna, tycka saker var jobbigt. Jag vågade aldrig ha på mig något som stack ut det minsta lilla, samtidigt hade jag inte tillräckligt mycket pengar för att vara populär. Jobbigt, det där med att gå på högstadiet. Hur som helst. Sedan kom sjuan, jag försökte, lite, lite, lite, det gick väl sådär det med. Jag var helt jävla förvirrad, faktiskt, jag hade gått med i ssu för att en av mammas elever, som jag såg upp till sjuk mycket var med där, och jag ville vara som hon, detta ledde till att jag började ha en röd sjal med glitter i, mammas gamla, dock var det så långt jag vågade gå, just då.

Sedan, värsta vändpunkten för mig, jag åkte på hummanistisk konfirmation. Nu orkar jag inte gå in mer på vad det är, det får man fråga om i så fall. Där var alla rätt vänster, rätt egna, och man blev rätt accepterad, och fy fan vad härligt det var. Jag blev mycket mer självsäker, så när jag började åttan, vågade jag ha de där baggyjeansen som jag köpt för att mammas elev hade det (inte så eget i och för sig). Så, åttan, rätt bra, rätt egen, rätt mycket kommunistfitta ( för jag gick med i ung vänster). Men! Det mest paradoxala med det, är att de som inte känner mig, tydligen tror att jag är världens rikaste, jättebortskämd och får allt jag vill. Så är det inte, visst jag bor i hätte, men vi är fan inte så jävla rika. Dessutom bor jag med mamma i hyresrätt. Jag hatar, när folk tror att jag är jätterik. Jag vet inte varför, men det är skitjobbigt. Kan någon förklara för mig varför? Varför de flesta verkar tro att jag är den rikaste någonsin?

Just det, sedan, när åttan var genomliden, den var förresten rätt kass den med, för då skiljdes mina föräldrar, och båda var väl rätt upptagna med sina egna problem, jag säger inte att det var jättesynd om mig, men man blir väl det, och det verkar hålla i sig också. Fast jag tror ändå att det är bra, för det hade nog varit värre i längden om de hållt ihop om något var fel. Det är väl så med det mesta, man kan inte hålla i saker för sakens skull, om det inte funkar så måste man ibland släppa taget, utan att se det som ett jävla nederlag. För det är det inte, det är bara livet. Förresten finns det alltid de som har det så jävla mycket värre, så det är fan ingen idé att klaga (trots att det är skönt) för det är rätt så bortskämt.

Sidospår, igen. Nian i alla fall, nian var nog det bästa faktiskt. Fast Lina flyttade och det gjorde ont i hela mig. Men det klarade jag, det med, och nian tog slut, och jag hade ångest för min nya klass, men levde livet under sommaren. Tror jag? Kommer inte ihåg vad jag gjorde ens. Jo, Frankrike med Emma, eller? Hur som helst, ettan, pojkvän, mycket pluggande, prestationsångest, ångest, ångest, dimma. Egentligen var ettan inte så bra, första halvan av sommaren var sämst, jag tyckte synd om mig själv (det är skönt som sagt) och grät varje natt i två månader (nej jag överdriver faktiskt inte). Nu tvåan, rätt skönt, rätt konstigt, rätt mycket livet.