Goodbye Sweden

Bon, Puisqu'aucun vraiment n'a lu mon blog, j'ai pensé, laisse écrire en français, tellement peut-être quelqu'un d'autre qui ne comprend pas les Suédois comprennent. Pour commencer, ce texte aura un bon nombre de fautes, et je m'excuse pour ca.

Ma vie en ce moment, je ne sais pas, je me sens en peu, seul. c'est difficile d'expliquer. Peut-être c'est parce-que j'ai beaucoup des choses dans ma tête. Je pense beaucoup, et en ce moment, il y a un bon nombre de choses que je veux dire, mais c'est impossible. C'est la vie, mais c'est très dur.

Je vais à Paris le mardi, il serai une coupure. Et j'ai besoin d'elle.

Bon, A bientôt peut-être. J'espère que quelqu'un a compris

Okej, men om jag säger såhär?

Jo det är väl så, att ibland orkar man inte mer, man orkar inte alls. Det är ledsamt att det blir så, fast det händer, att allt bara sjunker helt enkelt. Att det blir lite för mycket, kanske för lite för den delen. Oftast tror jag faktiskt, att man egentligen kan tänka mer positivt, men man orkar kanske inte, vill inte. Ibland gillar jag att må dåligt, faktiskt. Det är så jävla skönt att tycka synd om sig själv, tyvärr. Jag borde bli bättre och göra det lite mindre för samtidigt får jag så dåligt samvete när jag gör det att det är sjukligt.

Just det, just det!!!! Jag ljuger också. Någon mer? Ibland sådär, bättre nu. Värre förr. Mest typ om jag ska säga jag sov 6 timmar inatt, så säger jag jag sov 4(!!!!!) timmar inatt, jag är såååååå trött. Men jag får dåligt samvete direkt, men ändå slinker det ur. Jag hade ens inte tänkt att säga det från början. Så om någon som läser detta snälla kan erkänna att den ljuger med, skulle du verkligen lätta en aning på den otroliga skuld jag känner just nu när jag kom och tänka på det. Snällasnällasnälla?

Sen så, det här med dåligt igen, ibland blir jag arg (elakt och egocentriskt jag vet) på människor som säger att de vill dö, eller att ingen förstår dem, jag blir skitförbannad faktiskt. För om man försöker, så finns det väl ändå någon som förstår en? Och dö är bara onödigt. Man ska inte dö, så länge man lever, speciellt inte självförvållat. Okej, ibland, kan jag förstå det, som om man bor i Nepal och tvingas prostituera sig själv för man är kastlös. Då förstår jag. Det finns massa sådana fall, där jag förstår, så jag är inte så hemsk som det låter. Och det är hemskt, att man ser det som en sista utväg. Verkligen. Men nu är det såhär, min morfar begick självmord, när min mamma var typ 9 (nej jag ljög inte nu) och ibland blir jag så arg, på honom, för han gjorde så mot sin familj. Han trodde det var bäst och så, men jag blir arg i alla fall. Jag hade också viljat träffa honom. Sedan tänker jag att om han levt, hade jag nog inte funnits alls, för mamma hade inte blivit den hon är. Men jag blir arg ändå, mest för jag blir så himla ledsen. Ofta går sorg över till ilska föresten, i alla fall för mig. Hursomhelst. Jag gillar inte självmord riktigt. Men, jag förstår det. Så.

Som vi sa

Jag vet inte riktigt, vad eller hur jag känner just nu, hur jag mår. Och jag orkar inte riktigt skriva något sådär givande heller. Om viktiga saker. För jag kommer helt ärligt inte på något.
Därför tänkte jag istället, dela med mig av en av de bästa dikter jag vet. Av Edith Södergran, Ingenting.


Var lugn mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind -
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granens gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.