Morgontanke

Jag flyr till samma ställe, varje gång när vardagen blir för ensam, tråkig, trubbig, när det gör för ont. Och när jag drömmer om hur bra allt kommer vara, blir jag rädd för att det kommer bli en pannkaka av allt. Att jag inte alls kommer vara lyckligare än nu, att det inte kommer att hjälpa att bo utanför Skandinavien. För vem har sagt att det inte är lika kallt där? Att det inte finns lika många brustna hjärtan, ensamma människor, samma krav, samma längtan, drömmar, allt det som aldrig riktigt händer. Jag är så rädd, för att inget kommer ändras, för om det här är allt, vet jag inte om jag tycker att det känns så lockande, att fortsätta hela mitt liv med att längta, dö längtandes. Jag vill också cykla, flera kilometer, hur kallt eller varmt det än är, i vilket väder som helst, och bara titta mig omkring, på människorna, veta att jag är nöjd, för en gångs skull. Våga sitta helt ensam på caféer, inte bara för jag måste, utan för jag vill. Våga ringa alla telefonsamtal som jag hela tiden skjuter upp, bara sådär. Jag vill också kunna bli räddad, av någon som verkligen förstår mig, som kan lyssna på allt det jag har att säga, som kan låta mig ligga i sitt knä, tills att det andra försvinner. Fast egentligen vill jag nog slippa bli räddad överhuvudtaget. Jag vill rädda mig själv, ligga i mitt eget knä. Och det är nog det jag är rädd för, att bara för jag flyttar, så kommer det inte hjälpa, jag kommer vara samma osäkra person, som sitter ensam i ett litet rum och ångrar sig med hela kroppen. Sitta där och kedjeröka, bara för att det inte finns så mycket mer som jag vågar göra. Ingen som kommer och hälsar på mig, trots att vi avslutar varje samtal med att "vi måste verkligen ses snart" men sen hade ingen råd. Och den vän jag hade där, kommer ju inte vilja umgås med mig hela tiden, det förstår jag, men tänk om det inte finns någon mer. Om det inte blir något över. Jag vill inte sitta där, och längta, jag vill tänka att jag har allt, i alla fall allt det som jag behöver just då. Jag kan sitta och fantisera, hela dagar, utan att ens märka att tiden gått, men nu vet jag inte om jag vågar bygga upp massa luftslott, som kanske bara pyser ur när det väl gäller. Men jag tror ändå, att jag kommer fortsätta tänka på hur jag ska stå i min franska balkong, varje morgon, och titta ut över staden, och andas luften som om det inte fanns någon annan, luft med alla avgaser, olycka, misär, ensamma människor, men också alla de saker som jag längtat efter, att kanske för första gången vara helt själv, utan att luta sig bakåt på någon. Jag är jätterädd, något så oerhört, jag ska göra det, bara att jag inte vet om jag vågar, det känns så stort, helt plötsligt. Kanske för att jag tror att det här kommer förändra hela mig, kanske borde jag bara tänka, att då, kanske, om jag har tur, kommer det bli lite bättre. Fast det känns skönare att bygga luftslott ändå, trots det.