Bara höst

Det känns som att för varje grad temperaturen skjunker utomhus, blir det lika kallt i mitt hjärta. Den här melankoli, som hösten för med sig, i alla fall till mig. Den är oändlig. Trots det, finner jag det oerhört tillfredsställande att känna såhär, att kolla ut i mörkret, och känna att det liksom är något som tynger. Men det gör inget, för det är precis så det ska vara. Kallt, mörkt, lite ensamt, tid för att tänka. Fantiserar om att mitt liv är en film, där jag ska ha på mig en gammal kappa, röd basker, hemstickade vantar, hålla en annans vante i handen, och andas kall höstluft. På kvällen dricker vi rödvin och dansar till Julie Doiron och Cocorosie. Bara för att man kan. Lägger oss ned på golvet, tittar upp i taket och tänker, vi behöver inte mer än det här, perfektion för stunden. Vaknar på morgonen av att solen liksom dansar i ögonen, den har inte riktigt gått upp helt än, går ut i en stor kofta och stövlar, bara för att andas morgonluften när den är som mest orörd.