Det här med titlar.

Idag, nu, ikväll, när jag lyssnar på vemodig musik, som påminner mig om massa saker som jag kanske inte vill påminnas om, känner jag att livet ändå är rätt bra. Jag har det jag behöver, och lite därtill. Men jag tror för att man ska vara sådär intressant som jag vill, ska man vara lite olycklig, men inte förmycket, för då blir det fel det med. Man får inte svara på en fråga -Hur är det? att det är helt förjävligt, även om det känns så just för stunden, för då blir det jobbigt. Egentligen vill nog inte så många ens veta hur det egentligen är, utan bara för att det hör till, att fråga. Som sig bör. Samtidigt ska man inte vara för glad, eftersom även det är påfrestande, att jämt vara sprallig, uppåt, det blir nästan outhärdligt för vissa. Kan tyckas svårt att finna rätt nivå att befinna sig på så att säga, och frågan är om man någonsin hittar den. Man balanserar snarare från den ena sidan till den andra. Byter ben lite då och då. Undrar om man någonsin finner den här rätta melankolin (ja, jag erkänner, melankoli är mitt nya favorithöstord) så man är sådär lagom djup, lagom bitter. Jag har inbillat mig att Bob Dylan har det, det känns så, och han är ju en rätt hipp pojke så att säga, lite lagom sådär, om än inte så mycket pojke längre. Musiker, konstnärer, poeter, författare, de verkar ha funnit den där "rätta" känslan, som många bara drömmer om. Eller så är det bara ett spel, vilket egentligen kanske är trovärdigare, att man uppträder som sig bör, som det förväntas, blir enklare så, trots att man kanske inte alls är så egentligen. Det är trots allt lättare att följa ett mönster än att bryta det.