So long ago, it all meant much more than this.
Jo, så kanske det är. Fast så är det väl hela tiden antar jag? Men det är synd hur man tappar en massa vänner, tappar kontakten, glider ifrån. Det här med att glida ifrån är egentligen bullshit, tycker jag. Bara en massa lama ursäkter. Jag hatar dåliga ursäkter, även om jag själv använder mig av dem hela tiden, för mycket. Alltid.
Ja, jag har en dålig dag också. Då får man klaga på allt som går att klaga på. Som att man måste betala avgift för att gå på statliga museum, att kollektivtraffiken är för dyr, och blir dyrare, att man kanske inte är tillräckligt snygg (arg på mitt DNA alltså), att allting känns så jävla förjävligt, att ingen förstår mig, att jag är så jävla ensam (jag är inte det men det känns så skönt att bara fortsätta när jag håller på), att alla modebloggar är så pretantiösa. Att ingen vet vad pretantiös betyder, att vi har monarki, att det finns så jävla mycket orättvisa, att lärare inte kan sätta tillräckligt bra betyg, att man har så jävla mycket för mycket, att man saknar så det gör ont, att folk inte vill betala skatt, att Bush är så jävla dum i huvudet, att jag svär för mycket. Att jag inte pluggar, att inte någon läkare kan förstå vad som är fel. Att hela allt känns så fel. Att jag bara gör det mer komplicerat för mig.
Alltså, det finns mycket att klaga på. Och jag ska fortsätta hela dagen.
(Jag vet, det finns de som har det sämre, men det tänker jag skita i sisådär fem minuter, och det får jag, för annars brukar jag tänka på det också, ungefär hela tiden, Ja, man kan tänka på flera saker hela tiden, min hjärna har stora kapaciteter!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar