Det här känns väl lite som att ligga och flyta i vattnet. Spreta med händerna och röra lite på armarna ibland för att inte sjunka för att man inte riktigt kan slappna av. Det är precis innan, det där känslan, innan man vågar släppa, och slappna av helt. Men jag tror inte jag gör det, riktigt. Men ändå, att ligga där och flyta med allt vatten, i håret, och man måste blunda för annars åker vattnet in i ögonen. Svårare att koppla av, fast ändå, ändå rätt behagligt. Lite så, känns det nu. Lite mittemellan bekvämt och obehagligt. Svårt att säga kanske.
Förresten är berättelsen om den osynliga flickan fin. Vacker. Jag läste om den för ett tag sedan, och den är inte alls som man minns, det är mycket mer. Och jag tycker det är härligt, att man ger färgen tillbaka till någon som inte syns. Härligt, det liksom smakar lite sött.
Och man kan ju inte glädja alla, har jag insett nu. Men det är konstigt, hur i alla fall jag ändrar på mig, beroende på vem jag är med. Fast det är väl bättre nu, men innan var det svårt att säga riktigt vad man tyckte, för jag ville att alla skulle kunna vara sig själva, bara att jag glömde det. Sen ville jag passa in, vara lika häftig som alla andra, men man blir ju inte det, för man kan inte vara någon annan alls. Man får ju inte vika av för mycket, och det gäller vad som helst, man vill inte att någon ska säga det man tycker är fel, för det gör så förbannat jävla ont, och man skäms. Sitter där och rodnar, och tänker, visst nej, så jag kan ju inte tycka, jävla, jävla idiot. Allt det där bottnar väl någonstans. Säkert, men jag ska inte göra en analys av mig själv, inte alls. Jag ska gå och lägga mig, läsa en bok om ett liv i Afrika, där författaren använder alldeles för många "inte sällan", men den är rätt fin ändå. Det är väl det mesta, trots allt. När jag känner sådär, brukar jag tänka "Cause there's beuty in a breakdown". Och det är det. Faktiskt. Sorgsna människor är fina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar