Om att vilja vara mer.

Det som förmodligen är det värsta med människor, är att vi fullkomligt älskar andras olycka, nej det gör inte jag tänker du nu, men jo, det gör du visst. Vi säger om till exempel någon säger att grannen har vunnit 1 miljon på lotto, då blir man avundsjuk, speciellt när han kommer hem med den nya fina bilen, och alla de semestrar han talar om, där barnen hade det så trevligt, och alla fester de var på, med de goda drinkarna. Jo, då sitter man där, och tänker, fan, det borde varit jag som vann den där miljonen på lotto, inte den där jävla typen till mallgroda. Man kan inte glädjas, och tänka kul för honom, och sen inget mer. Man kan ju tänka, kul för han, men han har det ju inte så bra med frugan, haha! Och så säger man att man nu har vunnit, som att det var något slags spel om vem som var lyckligast, vem som hade bästa familjen, bästa huset, bästa barnen, bästa bilen, bästa mannen/hustrun och så vidare. Livet är en tävling och därför kan man inte glädjas åt andra. "Jag fick 52 på provet", "Ja, men jag fick 52½" och så vann man den tävlingen, med ett halvt poäng. Grattis! Jämt och ständigt frågar man varandra, hur gick det? Ja, hur gick det? Vi älskar de som det går sämre för, för det får oss att känna som att, jo vi kan faktiskt prestera något, vi kanske är värda något på denna lilla sketna jord. Det är väl därför folk älskar att vara elit av något slag, utilisera komplicerade termer, varpå allenast en liten skara kan komprendera. Är man bättre då, om man kan göra så? Ja, kanske lite, tänker man för sig själv och hånler inombords åt de som inte förstår. Desto bättre är det att påpeka något, som någon gjort fel, du har en särskrivning där, stavat fel här, använt dig av ett förskräckligt fult ord där. Fy skäms! Att du inte förstår bättre, stackars dig, stackars arma lilla varelse, stackars dig att du inte är som jag. Man behöver inte vara bra i skolan, nej inte alls, men alla vill ju vara bäst på något, för fy skam, den som är en medelmåtta.