Let's talk about love

Ibland undrar jag lite smått sådär. Kärlek? Liksom egentligen, hur ska man känna, när man älskar någon, älskar jag ens någon, har jag verkligen någon gång upplevt den där djupa, ändlösa kärleken. Jag tror att de enda, som jag verkligen, verkligen bryr mig om, på ett sådant sätt är mina föräldrar och annan släkt. Som jag känner, älskar jag många, men egentligen, gör jag verkligen det? Eller är det bara som jag tror, en illusion?

Kär har jag väl varit, eller det har jag, men älskat, det som jag kände, var nog älska för mig, då. Men sen kanske jag hittar någon, som det känns sådär gränslöst med, någon som, hur klyschigt det än låter, gör en hel.

Jag kanske ens inte kan känna så, man kanske bara kan älska, på olika nivåer, vissa människor är födda till en speciell, men kanske inte jag. Jag kanske stöter bort de, som ändå försöker, fast det har nog alla gjort någon gång. Man kanske bara måste vara redo att ta emot allt, bara att alla blir redo i olika skeden i livet, och då måste man hitta någon som är lika redo som jag.

Men jag tror inte att jag är redo nu, det känns bara som att det borde finnas så mycket mer, än det som jag känns. Eller? Något starkare, kanske mera äkta. Överhuvudtaget. Borde kanske läsa en såndär bok "så lever du singel", "singellivet nästa", "utan en man i höstmörkret" och nej, jag menar inte att allt blir så himla mycket lättare om jag hittar någon, det är väl bara så att jag tror det. För det är så mycket lättare att tänka så än att ta tag i saker.

Trots allt är jag förmodligen inte beredd, jag tror inte jag kan ge så mycket, som det behövs för att det ska fungera. Är väl lite för, jag vet inte, jag begär nog mer av andra än vad jag begär av mig själv. Och jag vet det. Ibland blir jag bara rädd, för att jag har missat en massa, som jag borde upplevt, sagt, känt. Tänk om allt tar slut nu, ett abrubt slut. Kärlek är väl inte det viktigaste, men det skulle nog vara lättare ändå, att hålla någon i handen?