Passiv eld

Jag ska försöka lite mer ofta, men när man ljuger tillräckligt många gånger tror man tillslut på det själv. Det blir så. Försvarsmekanism kanske min psykologilärare hade sagt. Livet säger jag. Egentligen vill jag väl bara ha någon att dansa med, som håller om mig hårt på natten. Fast det sitter liksom som inspikat i väggen. Ibland gör det ont med människor som är snälla. Vet inte rikigt vad jag ska ta mig till, kan inte hantera det alltid. Jag känner mig oinspirerad. Allt kommer inte fram längre, inte som för några månader sen. Om nätterna drömmer jag om tak, solnedgångar och rödvin. Behöver kanske något som bara inte är det här. Den som säger att livet är en fest ljuger. Jag tror inte på att bara man vill något tillräckligt blir det så, det är så mycket annat runtomrking. Inte för att det hade varit bättre så, men det känns bara dumt att tro det. Mina ben gör ont när jag sitter för länge, och du skaver när du kommer för nära inpå.

Flyter

Ibland kan det hända att man tappar lite fäste. Fokus liksom försvinner och allt blir mycket suddigare. Kan inte ta tag i något fullt ut, det känns som att glider ur mig hela tiden. Jag känner mest för att ligga på golvet och låta allt passera i ultrarapid. Det är fint. Världen ser annorlunda ut idag, jag känner mig inte samma. Det kanske har hänt något. Emellertid brukar jag nog känna såhär. Jag är inte här, just nu. Tror jag. Evigheter skrämmer mig. Det kanske behövs lite mer distans, för att räta ut saker. Om någon drömde om mig. Känner mig klarvaken hela tiden trots att jag tror min kropp snart ska falla av trötthet. Behövs förmodligen inte så många fina ord som man tror, för att klara av det. Kanske lättare. Finns en förfärlig massa teorier, men jag tror nog inte att någon egentligen förstår, vad de själva pratar om. Ingen lyssnar nog fullt ut, inte ens på sig själv. Lyssna mer. Idag. Nu är aldrig nu. Det är också jobbigt. Passerar bara förbi utan att man hinner tänka efter. Idag har jag dock tänkt efter tillräckligt. Jag tror det. Tom på ord.

Idag, och det räcker

Den perfekta tystnaden

Tack och adjö

Emil, min vän.
När ska vi ta den där kaffen?

Jag saknar dig

Stunder som önskar

Det som gjorde min dag idag var min mormor:

Jag: ...och så hade jag en på mig bustier
Mormor: Jaha? Vad är det?
Jag: Ungefär som en korsett, fast det mer är sytt utanpå, såhär! (varpå jag givetvis visar för mormor) sådana som pinuppor hade förr.
Mormor: Jag brydde mig inte så mycket om dem.
Jag: Nej, men du förstår ungefär ändå?
Mormor: Ja, det tror jag, det var buffé det hette va?

Ja mormor, älskade, älskade mormor.

(Min mormor är min största idol, den som inspirerar mig mest, hon i min värld så fruktansvärt mycket att det inte går att förklara och i framtiden ska jag skriva om henne, och förklara hur fantastisk hon är)

Kokpunkten

Igårkväll målade jag, med oljefärger, och var så fruktansvärt arg, utan att veta varför. Hela tavlan, om man kan säga så blev grön i olika nyanser, jag var spyfärdig. Det är en sådan konstig känsla just nu. Att jag inte räcker. Det gör ont, mest överallt. Kanske är mindre grön nu i alla fall. Kanske. Hög musik lyssnade jag förresten på, och skrek, inget vackert precis kanske. Men det behövdes ändå, ibland måste man (jag) skrika och vara så jävla förbannad utan att veta varför. Kanske för den här känslan ligger som ett täcke hela tiden. Nej jag är inte olycklig, inte alls. Men jag är så jävla, jag vet inte, ensam? ihålig kanske. Inte ledsen. Mer arg. Just nu. Jag vill slå sönder massa saker. När jag var mindre kastade jag hårborstar i väggen så de gick sönder. Och sparkade sönder ett element. Jävligt onödigt. Fast det var skönt just då. Någon gång ska jag köpa massa porslinstallrikar, och kasta dem i golvet när jag känner sådär. Kanske är sjukt, men känslan bara går över när något går sönder. Jag kanske går sönder mindre. Jag klagar inte, jag bara vill få ur mig just nu. Egentligen vill jag nog gråta. Kanske inte är så arg ändå. Arg för att jag inte gråter. Mest förkyld med ögon som rinner men det räknas inte. Jag satt på golvet igår också, i mitt rum. Och kollade in i min byrå, och fastnade med blicken i jag vet inte hur länge. Det var skönt det med. Sedan kollade jag på min tavla, och frågade varför den var så jävla grön. Rummet bara ekade tyst. Jag ekade tyst tillbaka. Svor nog sedan men kastade inte något i väggen. Bättre så. När jag var mindre brukade jag riva ut allt jag hade i mina lådor med, och bara hälla ut det på marken. När jag var arg alltså. Sedan när jag var lugn, fick jag givetvis plocka tillbaka allt igen. En gång kommer jag ihåg att jag slängde in allt som var mitt som fanns lite överallt i huset in i mitt rum, och satt där ett tag. Sedan kom jag väl ut, men det kommer jag inte ihåg. Släpade ut allt igen. Rätt egendomligt, kanske. Jag önskar det finns mer som gjorde så, vill inte vara ensam. Jag saknar min farmor.

Funktioner av noll

Det här ska inte detta inlägg handla om, från början i alla fall, men nu när jag läste det fann jag det oerhört roligt. Vi har en slags skolmail, som man loggar in på, och möts av diverse välkomstmeddelanden och nyttig information om skolan, dessutom kan man få se vad som serveras i matasalen, idag är det: Torsdag 8/1;
Pannkakor, pannkakssylt. Jag tyckte det var helt underbart, pannkakssylt. Det låter fint. Mamma, vad ska vi äta idag? Jo, barn, vi ska äta pannkakor med pannkakssylt. Mmm, pannkakssylt som är så gott!

Parentes 1. Varför skrev jag, mamma vad ska vi äta idag? Och inte, pappa, vad ska vi äta idag? Jag kanske överdriver, men jag blir upprörd, över att allt är så. Även om mina föräldrar är skilda, och alltså lämpligen inte bor tillsammans, och lagar lika mycket mat till mig. Alltså, när jag är hos pappa, lagar han maten, när jag är hos mamma, lagar hon maten. Jag kan genom detta skrika både, mamma eller pappa, vad är det för mat idag? Men ändå, tog jag nu förgivet att det är mamman, som lagar mat, framförallt pannkakor med pannkakssylt. Kanske för det är så i de flesta hem, i böcker, filmer, tv-program. Men det är förjävligt. Jag blir arg på hela grejen, och på mig själv, för att inte ens jag, som tycker att jag är så fruktansvärt medveten inte är det. Det kan tyckas vara en petitess, men det är precis här allt börjar. Något kan ha varit så längelängelänge, men det betyder inte att det inte ska ändras. Slut på parentes 1.

Just nu har jag så mycket funderingar, att jag inte vet var jag ska börja, eller sluta för den delen heller. Jag tror jag dagdrömmer förmycket, som vanligt. Jag har läst fina böcker under lovet, emellertid gör de så att jag dagdrömmer ändå mer. Jag hatar att vara så jävla ambitiös. Det är påfrestande, irriterande, stressande, ger mig problem att sova. Jag undrar vad bra det för med sig. Egentligen. Helst skulle jag vilja ligga i ett rum, med massa kuddar och täcken, och tusentals böcker, och läsa resten av livet. Och dricka te. Sen skulle det räcka. Nöjd. Jag skulle vara nöjd. Tror jag. Man är nog aldrig nöjd egentligen, så jag ljög, jag är aldrig nöjd. Aldrigaldrigaldrig, är jag nöjd, inte med något jag gör, med min tillvaro, med mitt liv (trots att jag inte kommit så långt, men om jag dog nu skulle jag inte vara nöjd), med mina dagar, mina helger, mina lov. Hur bra allt än är, är jag fan aldrig nöjd (jag älskar att svära). Förresten, i mitt läsrum, skulle jag vilja röka med, och dö utan att märka det, för jag är rädd för att dö, så fruktansvärt rädd, så att dö utan att märka det tycks vara det bästa, helt klart.

Det här handlar om inget förresten, men det spelar ingen roll. Livet är inte så jävla konkret ändå. Mest att det svävar ut åt olika håll, ungefär. Något man måste ta sig igenom, ibland, något man aldrig vill ska ta slut, ibland. Komplicerat också. Jag läser Naiv Super, och tänker, att jag aldrig skulle kunna skriva så. Men jag önskar.

Parentes 2. Egentligen är min hemliga dröm, att bo i ett litet stenhus mitt i skogen, trots att jag är rädd för skogen och allt som finns i den. Där i mitt stenhus, ska jag ha massa fina gamla uppslagsböcker av skinn som luktar gott. Massa te och ciggaretter, lite som mitt läsrum för det ska finnas massa böcker med givetvis. Det ska ligga bredvid en liten sjö, där det är is ibland. Alla möbler ska vara gamla och lite lagom slitna, så där i kanterna. Jag ska ha ett gammalt stort skrivbord, med en skrivmaskin, som kanske egentligen kommer bli en laptop för det är lättare tyvärr. Skrivbordet ska vara vid ett fönster, så att jag kan kolla ut när jag måste ta en paus, tänka, där det ska vara lätt att fastna med blicken och försvinna in i sig själv. Jag ska skriva där, hela tiden. Skriva saker som är sorgliga, som mycket saker är, men ändå, någonstans, ska de ge lite hopp. Det ska vara om människor, som inte är så speciella, för det är ingen, men ändå ska de vara speciella just då. Alla är trots allt centrum i ens egna värld. Faktiskt. Jag ska vara smart, intellektuell och påläst. Kunna använda massa svåra symboler, som de flesta ändå ska lyckas förstå. Kanske skriver jag lite dikter, om mina egna känslor, fast lite kodat, så att det egentligen bara är jag som förstår, fast alla ska ändå tolka sönder dem, och vrida dem åt alla håll, utan att lyckas få någon rätsida. Som det ska vara. Jag ska doppa skorpor i mitt te ibland, och det ska bli smuligt i koppen, men jag ska dricka ändå, trots att det känns lite äckligt i halsen, men varför inte dricka upp. Det ska inte finnas någon tv eller radio, bara massa vinyler, med Bob Dylan, Patti Smith, The Doors, fast klassisk musik med, och jazz, när det behövs. Sedan ska jag vara där, nästan instängd, handla ibland när det behövs. Mest skorpor, te och ciggaretter, och lite rödvin när det behövs. Sedan räcker det. Men det här tänker jag mest i hemlighet. Slut på parentes 2.

Slut på inlägg.