En liten petitess

Det behöver inte vara helt fantastiskt, helt förändrat, helt himlastormande. Bara en förändring, en liten tanke, känsla, som har betydelse, som gör någon skillnad för mig. För vardagen känns så oändlig just ikväll, och jag behöver något, någon som kan ge mig lite extra, jag vet inte, extra liv, extra andetag, mer helt enkelt. Mer än det här, som är just nu. Bara idag. Kanske tills november börjar, december? Ett tag, en stund, en minut, sekund. Just idag känns det lite kvävande, tryckande. Påtagligt. Eller bara just nu, precis just nu. Den här dagen, den skaver i varenda hörn jag har.

Bara höst

Det känns som att för varje grad temperaturen skjunker utomhus, blir det lika kallt i mitt hjärta. Den här melankoli, som hösten för med sig, i alla fall till mig. Den är oändlig. Trots det, finner jag det oerhört tillfredsställande att känna såhär, att kolla ut i mörkret, och känna att det liksom är något som tynger. Men det gör inget, för det är precis så det ska vara. Kallt, mörkt, lite ensamt, tid för att tänka. Fantiserar om att mitt liv är en film, där jag ska ha på mig en gammal kappa, röd basker, hemstickade vantar, hålla en annans vante i handen, och andas kall höstluft. På kvällen dricker vi rödvin och dansar till Julie Doiron och Cocorosie. Bara för att man kan. Lägger oss ned på golvet, tittar upp i taket och tänker, vi behöver inte mer än det här, perfektion för stunden. Vaknar på morgonen av att solen liksom dansar i ögonen, den har inte riktigt gått upp helt än, går ut i en stor kofta och stövlar, bara för att andas morgonluften när den är som mest orörd.

lagom provocerande

Ibland känns det som att allt man behöver för att folk ska lägga märke till en är massa fula ord. Som fitta, kuk, fan, jävlar, hora, slödder, alla de orden. Som inte hör till normen, som man inte får säga i svensson-samhället. Man får inte säga hållkäften, det är så, inte till en lärare, förälder. Inte till en domare, åklagare. Inte till pressen. Inte till en vän. Jävligt onödigt kan man tycka, att det finns en massa ord som man inte ska säga. Det här kan tyckas vara onödigt, men jag tror det har ett syfte, bara att det kanske inte framkommer. Får väl läsa den mellan raderna, nu vad mellan raderna betyder. Jag känner väl mest, att jag är så trött på det här just nu. Att det är så tillgjort. Att vi är för få, för många. Att jag kanske inte riktigt vågar kämpa för det jag vill, om jag ens vet vad jag vill. Hur kan jag veta det, jag är 18, jag vet inget. Men det jag vet för mig, är i alla fall den enda kunskap jag har att lita på. Och det är nog det som är problemet, att man (jag) aldrig kan lita på någon helt, det går inte, för jag tror, att i slutändan kommer aldrig försvinna ändå, och jag vill inte stå där, helt ensam, med inga egna tankar kvar. För det gör ont, att bli lämnad så. Inget misslyckande egentligen, kanske. Fast inget man vill vara med om, om jag kan undvika det. Jag vill inte flytta, jag vill vara kvar i skolan, för jag vet inte vad jag vill, alls, och det skrämmer mig. Att känna sig så ensam ibland, alla gör det ju, men det blir så påtagligt ibland, på något sätt. Jag orkar nog ens inte komma på vad jag vill göra själv, för det skulle vara så mycket runt om, att bevisa, då känns det nog bättre att låtsas för mig själv att jag vill det alla andra vill. Karriär, jurist, barn när jag är inte för gammal men inte för ung. Inget radhus, utan ett stort hus, på lagom avstånd från staden, lagom bekvämt, lagom modernt, uppseendeväckande, men inte stötande. Allt det där. Dricka lagom, äta lagom, vara lagom. Lagom, lagom, lagom. Jag hatar lagom, alla tror, att man är så annorlunda, men alla är lagom, på sitt egna sätt. För det går inte att vara någonslags, sub-varelse, för då är man inte längre en del, av vårt lagom delade samhälle. Det finns inte riktigt, någonstans. Jag är så trött, på det här konstlade, för jag är inte bättre än någon annan, utan jävligt konstlad själv, och passar in, och är lagom här, lagom där, försöker vara lagom Agnes, lagom tonåring, lagom vuxen, lagom allmänbildad, lagom egoistisk, lagom ödmjuk. Vi behöver inte någon jävla jantelag, anti-jantelag, för att förstå att det bara är lagom som är det som spelar roll. För när man inte är lagom, så är man inte så mycket alls. Men jag orkar inte kämpa. Vi är många för att älska och för få för att slåss.

precis innan natten

Det finns sådana saker som man kanske ibland önskar att man hade gjort bättre, att man hade ansträngt sig lite mer. Det blir så svårt att förstå varför det inte gick, varför man inte kunde, höll ut eller bara försökte. Det finns så mycket saker som egentligen inte går att göra något åt, ändå kan man vända sig om, titta tillbaka och tänka att där gjorde jag så fruktansvärt fel. Ibland gör sådant, just det tänkandet, så fruktansvärt ont, blir helt galen av det. Skulle egentligen kunna älta i evighet, och inte bli något klokare alls. Vissa tankar går inte att ge upp, hur mycket man än försöker. Känns det i alla fall. Det är som att man gång på gång vill såra sig själv, genom att tänka saker, som inte på något sätt går att göra ogjorda. Egentligen så handlar det väl mest om att förlåta sig själv, för att man just den gången kanske handlat fel. Emellertid är det så, att för att kunna förlåta sig själv, vill man att andra ska förlåta innan, och ibland känns det som att det ens inte går att berätta. Då går man där, helt jävla oförlåten. Nätter kan spenderas med att tänka på varför allt gick som det gick, varför jag inte gjorde det bättre. Stirra upp i taket och följa träådror i hopp om att finna någon slags tröst i det. Kolla i varje hörn, om och om igen, för att se om något nytt, som kan distrahera mig har dykt upp, Det blir i längden svårt att förstå, varför det inte går att säga, visst, det var fel, men det är över nu, slut, det finns inget mer du kan göra. Förmodligen blir det för svårt att ens medge för sig själv att det kanske inte finns någon ny början, det finns ingen andra chans. Även om ingen annan förlåter dig, är det trots allt viktigast att förlåta sig själv.

Kort, koncist

Idag på tv:n sade de:

Och nu så var han färdigröntgad.

Varav min moder blir till synes upprörd och tyst, varpå hon säger:

Sa de verkligen, färdigrunkad...?

Nej mamma, det sa de inte. 

Bara för att

Lämpligen bör jag nog skriva att skolan har börjat igen, jag får inte de ämnen jag vill, har för mycket poäng, har köpt en ny kalender. Men det tänker jag inte, inte alls. Ärligt talat vet jag inte alls vad detta kommer att leda till, inte alls. Emellertid är det visserligen rätt mycket man inte har någon aning om, inte var det kommer sluta eller var man kommer hamna. Helst skulle jag vilja skriva ett brev till mig, som jag kan läsa när jag blir äldre så att jag inte ska glömma alla de saker jag faktiskt trodde på, förmodligen skulle det innehålla saker som att: Du får inte bli för borgerlig och glömma bort allt du trodde på när du var yngre, om du skaffar barn måste du verkligen ha tid till dem (något jag är rädd för att jag inte kommer ha, för jag kommer arbeta så mycket) Bli inte hemmafru! Flytta aldrig tillbaka till Tranås igen, tänk på hur liten och osäker du var och hur mycket du gillade anonymiteten i större städer. Ps. Du får bo i ett litet trähus på landet om du måste, men då måste golven knaka. Ds. Lär dig ryska, för det har du alltid viljat. Tänk inte som du gjorde när du var yngre att det var försent för att lära dig nya saker, det är bara löjligt, osv, osv.

För övrigt läser jag just nu brott och straff, boken som jag alltid sagt att jag ska läsa, och ja, jag känner mig jävligt duktig. Lite iallafall.

Emil, det här var nog mest till dig, något vettigare kommer inom en snar framtid.

Citat från en låttext.

Ibland, vissa dagar, vissa månader är man mest helt orkeslös. Lägger mig på golvet och tittar upp i taket, tänker tankar som gör att det kommer en molande värk i magen, och nej, ipren hjälper inte mot denna, trots att detta verkas utlovas i reklamen. Och man ångrar så mycket saker, saker man gjort, inte gjort, saker man gör och det som man inte gör. Man ångrar hela tiden tills man tillslut ångrat bort hela sitt liv. Alla kanske inte gör det, men jag är så fruktansvärt rädd för att jag ska göra det. Jag skulle inte vilja påstå att jag är olycklig bara att jag inte riktigt lever. Visserligen, jag är bara 18 år, vad vet jag om det riktiga livet? Jo, inte så mycket, men man vet det man vet, resten kommer, med åren. Trots det känns det som att åren ens inte räcker till, de liksom går snabbare hela tiden och jag hinner inte med. Jag önskar jag kunde stampa ned foten i marken och skrika -Nu räcker det tamefan, nu är det nog! Varpå allt skulle stanna och jag skulle kunna andas, vara, och inte känna den där känslan som alltid finns där som säger att, Agnes du duger inte, inte på riktigt. Det har inte att göra med dåligt självförtroende, dålig självkänsla måhända eller bara allmän svenskhet men hela tiden finns det något där som säger att det jag gör aldrig är bra nog, aldrig räcker till. Nu blir det här sådär jobbigt personligt kanske, som det inte får vara. Fast ibland är det viktigt att vara det med, framförallt när man mest längtar, till något som är mer ljust, inte här och inte känns så instängt.