Sommar, sensommar, slutsommar

Det här skrivs endast för att jag ska minnas när jag någon gång vill göra en återblick till sommaren 2009:

Jag har:
Jobbat (skulle kunna ta upp nio tiondelar av listan)
Besökt hultsfredsfestivalen
Varit i Berlin
Träffat massa mysiga människor (Mest Sofie och Julia)
Glömt att träffa sådana jag borde träffa
Packat (flera gånger om)
Skaffat lägenhet
Rökt
Gråtit
Tröstats
Längtat
Druckit rödvin
Varit i Stockholm
Åkt till Uppsala
Kört bil


Jag ska:
Börja plugga
Flytta
Köpa saker till min lägenhet
Kedjeröka i min ensamhet
Längta
Njuta
Träffa massa nya, intressanta människor (förhoppningsvis)
Drömma


Ungefär

Äsch

Nu gör det ont hela tiden. Men jag kan inte gråta. Tänker att ingen förtjänar det. Inte en enda jävel. Jag vill skrika så jävla högt, för jag tror att det mesta skulle försvinna då. Allt jag skriver förvandlas till självömkan och det är så jävla skönt. Du skaver mot mina knän. Klockan går, jag sitter still. Det som rör sig är mina fingrar, stannar upp ibland, tänker. Ångrar. Vi blir stenade. Inte knarkstenad. Tolka mig rätt. Känns som att släppa ratten när jag kör bil. Medvetet tappa kontrollen. Det går inte att göra såhär längre. Inte nu, inte nu, inte nu. Kanske skriker jag imorgon. Skriver tacktal som ingen får höra. Texter ingen får se. Slå näven hårt i väggen. Nu ska jag göra ingeting. Svära kanske.

Inte idag, imorgon, kanske.

Den jag är, bor inte här, de minnen jag har, bor inte heller här, de finns i mig, jag finns i mig själv. Ingeting egentligen håller mig kvar någonstans. Jag är min egen, och borde lära mig att klara mig med mindre än så. Jag ska flytta, och aldrig, någon sommar har jag upplevt så mycket ångest på än och samma gång. Jag vill inte bo kvar, vill inte flytta, inte säga adjö, vill åka, vill stanna, vill drömma, vill ha verklighet. Jag kväver mig så många gånger om, begränsar min egen vilja. Lägger mina drömmar i en stor hög, undrar vilken jag ska plocka fram nästa gång. Tänker att jag är bättre än det här. Ställer mig direkt efter frågan, vad är det som skulle göra mig bättre? Dricker kaffe i mängder, kan inte sova, orkar inte göra mat, röker. Gråter kanske. Ibland. Vill så mycket. Vill bara i sängen och se dagarna passera i ultrarapid. Vill inget alls. Andas kanske. Köper en fin bok att skriva i, stirrar på sidans tomhet, andas Agnes, andas. Stora bokstäver som skriker, river ut sidan, vill inte se det där, inte spara, inte minnas. Slänger, plockar upp igen, sätter tillbaka, tar ut, ångrar, ångrar, ångrar. Så lite att göra, så lite jag gjort. Sätter mig ner, sätter på tvn, stirrar in i skärmen utan att egentligen se. Är det här livet? Kallas det här för att leva? Läser sent in i natten, glömmer att sova. är inte trött längre. Jag bor i mig själv, mig själv bor i någon slags grå sörja, som klibbar fast ibland, alldeles för hårt.

Nattligt svammel, dagens sanning.

Återigen sitter jag här. Stirrar i minuter, känns som att det jag vill, inte kommer fram. Att det jag skriver kommer ses som en pretentiös text i Aftonbladet, när de vill låtsas att de trots allt är en seriös tidning. Det är de inte. Finns inga seriösa tidningar längre, de är korrumperade, framhäver allt exakt som de vill, när det passar. Media idag, borde inte finnas. Jag vet inte ens om jag tycker att svt's nyheter är seriösa längre. Allt förenklas, blir mer och mer likt en se & hör tidning. Vi blir förlegade. Kulturen försvinner, rasar ner i stora högar, ibland kanske något bra kan krypa ut ur stenblocken men inte ofta. Varje dagstidning kommer säkerligen bli som Tranås Tidningen, där det finns dagens ris, till för de med för mycket tid så man kan klaga på bilister som inte stannade vid övergångsstället vid coop, eller Nässjö bandyklubb som inte tagit ned sin banderoll vid den stora rondellen. Det är faktiskt sommar nu, vad ska turisterna tycka?

Vad borde vi tycka?

Efter mig

Ibland får jag lust att göra något radikalt, något som skakar om hela min värld, om bara för några minuter, sekunder. Någoting som känns. Missar så mycket, när man är fast på samma ställe hela tiden. Inga återvändsgränder längre. Dov, melankolisk musik. Och vardagen.

sporadisk ensamhet

Det finns inte så mycket av allt just nu. Kringgår nog det som borde spela roll. Ta mig ned igen. Min färgpalett idag är grå. Jag har drömt hela dagen om spontanutflykter på småvägar med en kamera och picknickkorg. Hallonsoda som när vi var små. Bara det att jag inte vill göra utflykter ensam, och idag tycks alla vara ute på egna äventyr. Inte det att jag tycker det är jobbigt, bara att jag behövde lite mer än grått idag. Visserligen skapar jag min dag själv, men ensam är det inte så intressant. Inte idag. Imorgon bättre. Vem vet?

Sommarnätter mellan röda lakan

Jag var kär, och han var den finaste ursäkten som jag någonsin haft. Förbisåg allt det som jag borde och skulle göra, låg mellan prassellakan och diskuterade framtid, lanthus och att de fina färger vi ser vid solnedgången egentligen bara är föroreningar. Han sa att jag var för pessimistisk, och att mina kanter var stötta. Jag trodde att han var den enda som kunde slipa ned dem. På nätterna när han sov låg jag vaken och lyssnade på hans andetag. Han drog mig tätt intill sig i sömnen. Han var som finast mellan mina lakan, och jag var lyckligast när jag låg bredvid.

Vi levde i våra egna drömmar och jag gick upp tidigt på morgonen, gjorde kaffe som jag bar in i sängen. Försökte sätta mig så hårt i sängen som möjligt, så att han skulle vakna. Gnugga sig i ögonen, inte säga något, en perfekt tystnad och för starkt kaffe med 5 sockerbitar i. Fast bara i smyg. Jag läste DN kultur, och han undrade vem som egentligen läser varenda sida i en tidning och tog kulturdelen när jag var klar för att läsa serierna längst bak.

När vi gick bredvid viskade vi hemligheter i varandras öron. Satt på parkbänkar och hittade på hela liv om de människor vi såg. Jag sa att rynkor var det finaste som fanns. Han svarade att jag var hans finaste rynka. Tittade ner i sanden och gjorde cirklar med mina skor. När jag inte kunde andas tryckte han mig extra hårt i handen. Vi åkte bil på småvägar och stannade för att jag ville springa barfota i gräset. Om kvällarna satt vi i nedsuttna soffor och drack te som blivit för starkt för att tiden glömdes bort. Sprang ut i sommarnatten och skrek ut vår rädsla.

Den evighet som vi trodde fanns bara för oss. Vi var mer än vad vi ville. Han var min olycka och jag var hans.