Stenåldersfrankrike.

Jag tror att en av de största skillnaderna med att bo i Frankrike är att skillnaden mellan man och kvinna är så otroligt stor. De har verkligen sekelgammla könsroller. Männen är mycket mer otrogna här, kvinnorna mycket mer fastbundna vid spisen. Jag vill spy. Jag vill inte prata om alla de olikheter som till och med skulle ses som sjuka i borgar(främst kd) och sd-sverige. Abort ses fortfarande av majoriteten (män) som fel. Det är rätt att kalla kvinnor/tjejer på gatan för hora. NEJ, de har inte kort kjol, eller andra provocerande kläder. Helt vanliga. Men, om man är tjej får man tåla det. Okej? Kvinnor ses som varelser som inte riktigt kan klara sig själva. Om de gör något dumt skrattar mannen och klappar dem snällt på huvudet. Ha ha ha. Lilla gumman då. Det där gick ju inte så bra.


Vad de anser om hbt (homo-, bi- och transexuella för den ovetande) vill jag ens inte prata om just nu.

Sånt som händer

Ibland tittar jag på tv-program som jag aldrig skulle erkänna för någon att jag tittar på (NEJ, inte något snuskigt eller så). Mest är det nog för att jag vill att andra ska se mig som väldigt intellektuell. Fast helt ärligt, jag älskar tv-program där jag slipper tänka, där jag bara kan koppla av och råstirra på skärmen utan att analysera. Det som visas är så det är. Inget läsa mellan raderna. Fast som sagt, det skulle jag ju aldrig erkänna för någon. Förutom nu. Det är rätt kört nu...


Vill bara tillägga att jag tittar på såkallad smarttv också. Fast inte när jag är trött, ledsen eller stressad. Det är jag ganska ofta.

Nytt hår

Så, nu har jag klippt mig. Besöket resulterade i att jag svettades onormalt mycket för jag var otroligt nervös. Framförallt när frisören lade det långa, långa håret i mitt knä för jag skulle se hur mycket det var. Hur som helst. Det känns skönt, luftigt.

Anledningen till att jag klippt av mig håret är för att jag ska ändra mitt liv.
Att göra hädanefter:

- Jag ska gå till antikaffärer och fråga om jag kan få vara där. Bara för att lära mig. Har redan gått till en tjusig men de ville inte ha mig. Kanske nu när jag har så stylish hår?

- Jag ska läsa alla moment till varje delkurs till min utbildning i konstvetenskap.

- Städa mer. (ja Julia, jag ska tvätta också)

- Vara mer positiv överhuvudtaget. Har varit lite mer svart senaste tiden.


Nu kanske man kan tycka att det är onödigt att klippa av sig håret. Kan ju trots allt ändra sig ändå. Men jag har alltid varit sådant. Jag måste markera nya faser i mitt liv ordentligt. Hellre klippa det än att färga det grönt liksom.




Och där var håret. Förlåt pappa. Jag kanske kunde ha sparat mitt avklippta hår att limma fast när du kommer?

Jazzkonsert och tapas.

Idag skulle jag och Annija gå på en gratis jazzkonsert som en äldre herre tipsade oss om (annan historia). I alla fall, glada i hågen beger vi oss till cinemateket där tillställningen skulle hållas. Vi blir nog först lite konfunderade när det som bjuds (det man kan köpa) är tapas, rött vin och sangria. Ja, säger jag, det kanske är jazzigt nu, lite groovy liksom. Koola Katten. Hur som helst, vi tar varsin tapas och ett glas sangria var (4 euro totalt per person, billigare än en öl förövrigt). Slår oss ned vid ett bord bredvid en gammal tant i som skrattar åt mina blommiga strumpbyxor och frågor om jag har snott dom i en trädgård. Det har jag inte. Där sitter vi och äter med händerna, jag spiller överallt på mig själv. Någon slags paprikaröra som fint sätter sig på strumpbyxorna. Tanten skrattar och säger: jaa, nu har du ett trädgårdsland på dig också. Ha ha ha svarar jag. Sedan blåser tallrikarna och glasen iväg. Med maten. Jag är student. Jag vill inte köpa mer tapas. Jag vill inte ha en trädgård på mina strumpbyxor. Hur som helst. Där sitter vi. Och skrattar. Tanten skrattar nog mest. Blir nervös och rodnar lite lätt i ansiktet. De som känner mig vet att det händer när jag känner mig lite utskämd eller nervös. Konserten drar igång. Jag kallar inte det för jazz, om inte snabb spansk gitarrmusik räknas som jazz. Inga groovy toner där inte. Annija har ont i halsen och vi går hem. Jag snubblar på vägen ut. En gubbe med käpp skrattar och säger att jag är värre än han.

Så var min gratis jazzkonsert ikväll. Riktigt groovy.




Här höll tillställningen till. Det var fullt med tält och bord. Bilden är snodd och jag kommer nog hamna i fängelse.

Småland

Det är länge sedan nu. Jag är hemma, i den lilla staden i Småland, på gränsen till Östergötland. Inget har riktigt ändrats här, ändå känns allt så otroligt annorlunda. Det är inte samma känsla längre, känns inte längre som det hem jag fantiserat om ibland, när jag känt mig ensam. Det finns inga hemlösa på gatorna här, ingen skriker fula ord efter mig, inga notiser om våldtäkter i tidningen. Finns inga pubar, barer, oändliga restauranter. Inga lunchmenyer med förrätt, varmrätt och dessert, det byts ut mot dagens lunch med dricka och kaffe. Finns inga som spelar musik vid ån, inga gamla farbröder som röker sina cigarrer på rad. Ingen metro, ingen utsikt över kyrkan. För mig känns det som att en hemlängtan bytts ut mot en annan. Fast det är fint här, trots det grå vädret, trots kylan. Jag vaknar och drar upp rullgardinen i mitt flickrum, det första jag ser är sjön, vågorna är stora, slår ilsket upp mot stranden. Jag ler. Tänker att det är inte så illa trots allt. Men i små doser. Jag skulle nog inte kunna bo här igen, i den lilla staden i Småland, på gränsen till Östergötland. Inte på riktigt. Jag behöver mer. Trots att hyran är hög, trots att jag blir bestulen, trots att jag ibland får kletiga händer på mig när jag tar metron, trots att jag nästan varje dag blir kallad slampa eller värre. Det spelar ingen roll, jag lär mig. Jag växer. Är jag vuxen nu?

Nu, tiden, imorgon

Det enda som kan ändra mig är tiden. Inte något stort, inte något revolutionerande. Jag kommer med största sannolikhet inte ha samma åsikter som nu om tio år. Men det känns trots allt bättre att tänka så. Att om tio år, kommer jag fortfarande vara mer vänster än höger. Fortfarande tycka McDonalds är ett skitföretag. Att alla multinationella företag är skit för den delen. Att det satsas för lite pengar på kulturen. Jag önskar så innerligt, att jag ändå någonstans långt in, kommer stå för de saker jag står för nu. Jag vill inte glömma. Jag vill inte skratta och tänka, åh, då var jag alltför rolig. Jag vill inte ha samma känsla som när jag tänker på när jag var 10 och dansade till A-teens. Jag vill inte skämmas. Jag vill vara stolt över mig själv och de val jag gjorde, hur dumma de än är.

Jag vill inte ångra.

Julia Simon

Det här kommer handla om min finaste vän, kusindotter och den bästa människan jag vet. Julia Simon. Man brukar ganska ofta säga: det finns ingen som känner mig så bra som du. Men i det här fallet stämmer det. Julia, det finns ingen som känner mig så bra som du. Inte ens jag själv tror jag. Du vet exakt hur jag fungerar, hur jag tar saker, tar tag i min hand, precis innan jag faller ihop. Du kramar mig när jag inte orkar, och skrattar med mig när allt annat inte fungerar. Du säger åt mig att sluta, precis när det behövs. Finns där alltid, trots att du och jag just nu är längre bort från varandra än någonsin. Det är bara du som fattar det underbart fina med svts gamla spöktimmen, äppelkriget och Kalle Blomqvist med vaniljglass och varma hallon. Hur lång än tystnaden är, känns det aldrig konstlat när vi äntligen träffas. Det är nog bara du, som verkligen förstår mig, som tar mig exakt hur jag är, mitt i all, glömska, rörighet och romantiska drömmar. Du är det närmsta jag har att kalla som syster, och om jag hade en, är det precis så jag föreställer mig att det ska vara. Det är du som verkligen kan lyfta mig, när det känns som att marken jag står på nästintill äter upp mig. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga, än att jag älskar dig, och att de två veckor du är här, kommer vara det extra syre jag behöver.