Trögtänkt

Ibland känner jag mig så otroligt korkad. Som nu när jag har försökt att förstå en text till konstvetenskapen som är skriven på svenska till och med (de flesta texter och böcker är på engelska). Jag förstår inget alls. Jag förstår orden var för sig, men jag fattar inte vad fan han vill säga. Kanske för att texten är skriver på 40-talet och aldrig omskriven sedan dess. Kan jag skylla på det? JA, det kan jag! Dock känns det jobbigt för min svenska känns som bortflugen. Inte sådär som de som bor i USA som helt plötsligt inte kan svenska längre, men den mer avancerade svenskan. Jag kan inte ens skriva en vettig text längre. Men det löser sig nog.

 

 Ungefär såhär uppgiven känner jag mig nu:

Surprise

Finaste är när en vänner bara dyker upp. Framförallt finaste Axel. Mer överaskningsbesök åt folket!

Silly people!

 Flirt with the camera!

English!

For my english speaking readers. Mostly my family I believe. There is now a button to your right that says in English, click on the link and voila, my posts are in english. Though the english is not perfect and sometimes does not make any sense. Enjoy!

Mina kärlekar

Det händer så mycket saker på ett år. Förra sommaren var jag med mina finaste tranås-tjejer. Vi umgicks sommaren ut som att det inte fanns någon morgondag. Nu ska Julia ha en liten bebis, hon är redan vuxen. Sofie lever loppan i Thailand som reseledare. Och jag är här, i Toulouse. Det känns så otroligt långt bort ibland. För långt. Jag vill fortfarande kunna dricka kaffe med dem och bara prata strunt, om obetydliga saker. Men det är inte så lätt längre. Men, jag vet att när vi väl träffas, hur sällan det än är, är inte känslan borta. Den finns kvar. Det är nog då man vet hur nära man egentligen är.

Mina fina en sommarkväll för ett år sen

Andnöd

Det här (tryck på här) gör att jag tappar andan. Det är exakt därför jag vill jobba med antikviteter. Tänk att gå in i en lägenhet som lämnats orörd i 70 år, och hitta en tavla målad av Boldini. Och lägenheten i sig. Min dröm. Jag dör lite inombords.

Lägenheten:

 källa

Tavlan:

källa

grottor och gruvor

Jag har blivit otroligt känslig senaste tiden. Kanske har det att göra med att jag är lite konstant stressad för skolan och gör allt annat än att plugga. Plussidan med det är att min lägenhet är otroligt städad och att tvätten inte längre går en halvmeter upp över tvättkorgen. Negativa är att jag gråter för ingeting. Som den franska grottforskaren som fastnade, sedan när man hörde knackningar efter en vecka skulle de ner och rädda honom, då var han död. Jag började gråta för jag trodde han levde, började gråta för att de inte försökt tidigare. Sedan har vi de som var fast i Chile i gruvan som nu kommit ut. Jag började gråta när jag såg den sista gruvarbetaren komma upp i hissen, när alla familjemedlemmar grät och kramades. Jag tyckte det var fint. Tänkte på hur oroliga de måste varit. Hur mörkt och kallt det var i grottan. Fast det är rätt skönt att gråta ibland. Bli av med pressen som liksom trycker på bakom ögonen, bara släppa. Fast jag önskar att det inte hände så ofta. Bara när jag är helt ensam i min lägenhet.

Konsert

Nu befinner jag mig på konsert och dricker öl. Jag måste väl stötta min pojkväns rockstjärnedrömmar. Mysiga är att koserten är på en båt.

Åh så fin: