Om att åldras

Ibland känner jag, eller lite mer ofta än sällan, rädsla för att bli gammal. Sådär riktigt gammal. Och ensam. Gammal och ensam. Jag vill inte sitta på ett hem och varje dag önska att någon kom och hälsade på mig. Utan några föräldrar, någon äldre att förlita sig på. Det kommer vara jag som är äldst, och vem ska jag då fråga om råd? Det skrämmer mig, jag blir så otroligt ledsen av hela tanken. Helst vill jag att alla i mina finaste och viktigaste personer alltid ska vara där. Jämt.

Därför är det skönt att tänka på att jag och min finaste Julia har en plan. En plan för att slippa sitta och vara helt ensamma. När våra partners (om vi ens kommer ha haft några) är döda och våra barn inte längre vill se oss. Då har vi allt klart. Vi ska bo i ett hus (just nu i Frankrike). Den ska bara vara en enplansvilla helst en gammal lada. Måste tänka på att vi säkert kommer ha genomgått x antal höftledsoperationer och kommer vara för trötta för att kunna gå upp för några trappor. Vi ska dricka alldeles förmycket vin. Ha på oss stora hattar, sådana där som engelska tanter oftast har. Sitta och spela kort och åka in till stan och handla i gamla nattlinnen och tofflor. Kanske med papiljotter i håret. För man får göra det, om man är två gamla tanter med ett hus på landet. Vi ska äta massor av kakor och bakverk, för det kommer inte längre spela någon roll om vi väger över 100 kilo. Huvudsaken är att vi har roligt. Och kan gå. Gå är viktigt. Och vänskap. Och vin.

Allt det gör att tanken på att åldras inte längre känns så skrämmande. I alla fall inte om jag gör det med Julia. Det går inte att känna sig ensam då.

Min Idol

Min största idol, någonsin, jämtjämtjämt är Patti Smith hon är ungefär den coolaste, finaste, bästa artisten någonsin. Tycker jag. Och det finns en låt, som jag lyssnar på om och om igen just nu. Den är så fin och alla borde lyssna på den. Verkligen alla.



Förövrigt såg jag henne i somras och det var nog bästa någonsin.

Ord

Det som pågår nu är bara en grå hållplats i livet, tills det riktiga börjar. Och där står jag och stampar ilsket på marken. Tiden går så långsamt här. När jag står där, på min lilla gråa hållplats, tycker jag att livet inte är så stort. Inte så grandiöst som många andra verkar tycka just nu. De bor ihop, studerar på riktigt, de dansar varannan natt, läser fina böcker, har fina personer att fika med. Ibland gör det så ont att andas. Det river i hela lungorna, hela kroppen. Och jag saknar, jag saknar mitt blå rum med den blå byrån. Jag saknar kaffe i trädgården, jag saknar att hata Tranås tills jag bara ser svart. Jag saknar att längta bort till Frankrike. Allt skulle bli så underbart här, jag skulle upptäcka så mycket här. Om mig själv, om andra. Träffa alla de där människorna. Komma på vad jag verkligen, verkligen vill göra. Men det är inte så lätt, det här med att leva. Och jag måste lära mig att sluta måla upp luftslott. För på något sätt, hur bra jag än har det, blir jag alltid besviken. Det är nog det, som är problemet, att jag hela tiden förväntar mig så mycket, att hela min värld ska vändas upp och ner, att allt ska få mer färg. Mer ljud, ljus rörelse, känsla. Och precis som innan, glömmer jag, att faktiskt se allt det fina jag har. I all min röra av val och möjligheter. Av längtan och förhoppningar lever jag faktiskt ett liv. Just nu. Och det är helt ärligt ganska så fint det med. Kanske inte precis som jag trodde från början, men förmodligen bättre, på sitt sätt.

Pilates

Okej, jag har efter att Julia (Länk här!) sagt hur bra det var, så laddade även jag hem någon sort av pilates med en hollywoodtränare. Så för en timme sen gjorde jag den. Eftersom jag mitt i natten jämt tänker att jag ska ut och springa och så, tänkte jag att lite pilates är ju typ samma, eller? Efter det här passet kan jag konstatera att jag är:

1. Extremt otränad
2. Otroligt ovig
3. Väldigt okordinerad

De tre punkterna ovan går inte riktigt hand i handske med pilates. Men, jag är pepp ändå. Mest för tränaren säger: You can do it och Looking good! Det är tills jag kommer på att hon inte pratar just med mig vill säga.

Att tillägga är att jag försökte mig på att göra något som heter kickbox bootcamp efteråt, det gick mindre bra. Efter tio minuter snubblade jag på mitt golv och ville spy. Dålig ide.

74

Blev otroligt glad när jag upptäckte en liten fin ask med hela 74 kronor i. Och 50 öre, men de får man tydligen inte använda i Sverige längre. EN DAGENS TACK!!! eller kanske 2-3 öl eftersom Julia ska ta med mig på äventyr på nationer i Uppsala. En helt ny värld finns att upptäcka där ölen är billig och massa studenter vistas. 

Titta vad glad man kan bli för 74 (och femtio) när man pratar i skype.
Förresten ser man ju lätt hur avundsjuk Julia är.
Hon har minsann inga fina burkar med pengar i.

Hjälp en lite lätt borttappad tjej

Nu är det såhär att jag tills måndag ska skriva om digitala medier. Grejen är att det är så otroligt flummigt. Helt konstigt. Vissa texter säger att konst på nätet: net.art som det heter, är maillistor och massa skumt. Eller så är jag helt pantad och fattar inte. Men jag brukar tycka jag är förhållandevis smart. Nu om någon har mer koll på detta än jag, klistrar jag in uppgiften, bara för att få lite reflektioner, från någon. Snälla?

Uppgiften:

Den här uppgiften berör särskilt digital konst. Läs Paul, Green och Garcia. Titta på de nätkonstverk som länkas till i momentet, samt några av de videoverk som ligger efter momentet bland kursmaterialet.
Studera sidan www.monet2010.com (obs! sidan kräver Adobe flash player). Fundera dels över hur ”nya” medier förhåller sig till de ”gamla” som denna delkurs i övrigt har handlat om, dels över hur de olika medieformerna förhåller sig till varann. Dvs. vilka fördelar/nackdelar det finns hos ett medium jämfört med ett annat.
Om hela frågeställningen kring nya medier börjar kännas lite gammal, vad gör vi då? Ifrågasätter mediebegreppet, eller dess relevans för konstdiskussionen? Går det? Är vi dömda att börja om eller att förlita oss på att det alltid kommer nya ”nya medier”?

Update

Jag åt en clementin. Den var god. Jag har fått min tro tillbaka