Om passfoton

Idag var vi i eksjö, jag och min far. Vi skulle hämta farfar som har legat på sjukhus, först skulle vi dock fixa nytt pass till mig, eftersom jag nyligen upptäckt att mitt snart går ut. Sagt och gjort, vi beger oss mot eksjö polisstation (eftersom man inte kan göra sådant i Tranås). Jag var himla glad, eftersom jag nu skulle slippa att se ut som en psykopat på mitt passfoto. Jag vet att många säger så. Men jag gör verkligen det. Dagen fotot togs hade jag över 39 graders feber och försökte fixa mitt unkna utseende med för mycket smink. Alltså är jag helt svart runt ögonen, mina ögon är glansiga och jag stirrar in i kameran samt gör en sjukt konstig min. Kan ens inte förklara hur skum minen är.

Idag var i alla fall dagen, som jag skulle få ett pass där tullen inte tror att det är någon annan. Där ingen skrattar när de tittar på bilden. Jag tillbringade lång tid med att fixa hår och diverse saker som jag ansågs behövde fixas. Övade min passfotobild. Många gånger. Framför spegeln, framför min far, framför min hund. Ja allt och alla som fanns tillgängliga. Sedan ställer jag mig självsäkert framför kameran, med min inövade pose. Sedan får jag se min bild på skärmen. Jävla bild. Jävla pass. Jag ser helt knäpp ut. IGEN. För först togs en bild, sedan en till, men då var jag påväg att titta bort. Så nu är bilden dum igen. Inte alls som min inövade halvflirtiga pose. Bara ett stort och ett litet öga, och en snörpt mun. Bättre lycka nästa gång!

Om en natt

Jag tittar på trolltider hela natten och drömmer om våren, och sommaren. Det är så mörkt nu och det liksom skaver överallt. Och kylan gör mig alldeles narig inuti. Fast jag tror att det har med stressen att göra, denna ständiga stress. Som trycker och förvirrar. Stress för skolan, julen, att inte hinna, glömma att leva, framtiden, dåtiden, nutiden. Allt det där.

Det där med att fånga dagen är inte så lätt som det låter.

Om en helg

Jag var som jag tidigare skrivit om i Uppsala under helgen. Min finaste, finaste Julia bor där. Som gör min värld lite bättre och finare för ett kort tag. Härligt ändå. Lägger upp en bild som gör mig så glad att det liksom pirrar till i hela magen, liksom från botten.

Om skolan

Heja mig som har skrivit klart min slutuppgift till delkursen och lämnat in den innan klockan 21.00. Det är nog första gången som jag inte stressat skickar in det 23.59 sista dagen. Nu kan jag alltså slappna av och bli en vanlig människa igen. Kanske uppdatera lite oftare. Skriva mer viktigheter. Nu har jag bara en delkurs kvar, sedan har jag klarat en hel kurs. Då ska jag fira!

Om att sova

Nu är vi hemma och ska sova. Det känns som att jag tappar lite av mig själv för varje steg jag tar.

Om att flyga 2

På grund av flygrädsla har jag inte kunnat skriva innan. Jag har varit allt för rädd och orolig. Haft ont i magen, varit stressad och inte kunnat tänka alls. Men nu, nu är jag framme i Uppsala. Alltså överlevde jag. Däremot trodde jag verkligen att jag skulle dö när jag satt på planet mellan arlanda och amsterdam, på väg in, började hela planet ryck och skaka. Jag fick seriös dödsångest. Såg hur alla på planet liksom rycktes från sida till sida i sina stolar. I högtalarna ropade de ut att det bara var "some tiny bumps, hehe". Jävla idioter tänkte jag, vi kommer dö. Inga tiny bumps här inte. Döden. Döden kommer. Jag började gråta. Igen.

Men jag överlevde visst.

Annan rolig sak är att jag skrev på min uppgift till skolan på planet. Bredvid mig hade jag en universitetslärare i kemi, som ansåg att han fick klaga på mitt språk, säga att jag missuppfattat uppgiften osv. Alltså läste över axeln. Han kanske försökte var snäll, men jag blev mest ledsen och kände mig dålig. Allting slutade med att jag satt med datorn i knät, vänd mot honom, hukad över skärmen för att han inte skulle kunna läsa.

Nu dricker jag vin, sen ska vi ut. Livet känns fint ändå. OCH OCH OCH, Essa är här. Min borttappade släkting som bor 3 minuter från Julia. Bra sådant där tycker jag.

Om att flyga

I övermorgon åker jag till Sverige. Alltså på torsdag. Och allt jag kan tänka på är att jag inte vill dö i en plankrasch. Varje gång jag flyger är jag nästan övertygad om att jag kommer att dö. Framförallt om det skakar och rycker. Jag börjar gråta och får lite lätt panik. Sist jag åkte hem, grät jag när vi startade. Bredvid mig satt ett liten pojke som tydligen också var rädd för att flyga. Han frågade mig varför jag grät. Upprörd som jag var sa jag: För jag inte vill dö. Varför ska du dö frågade han. För att vi kommer att krascha svarar jag. Detta resulterade i att han också får panik, varpå pojkens mamma kollar argt på mig. Jag rodnar och gråter ännu mer. Det var en rolig flygresa. Bättre lycka nästa gång.