I dagarna när jag hade 4 dagar ledigt (för jag har fått jobb!) på raken (!) hälsade jag på min syster (plastsyster) i Clermont-Ferrand. Då hon var i skolan fick jag spatsera runt själv i staden. Emellertid hatar jag att spatsera själv, jag går ogärna i affärer eller museum utan sällskap. Ännu mindre spatserar jag omkring ensam. Men, så fick det bli. Efter att jag skjutit upp det till den grad då det inte längre var hållbart fick jag släpa mig ut på stan, för att spatsera, själv. Först var jag livrädd. Vet inte riktigt var det här kommer ifrån, men tanken att någon kommer på mig med att vara ensam liksom skrämmer mig. Trots det faktum att jag dagligen drömmer att bli en självständig kvinna (tjej) som faktiskt vågar gå någonstans själv, förutom till mataffären (där jag tror att kassamänniskorna dömer mig för den mat jag köper).
Denna dag hade jag bestämt mig för att dricka en kaffe, själv. Trots att jag helst ville springa hem till min systers lägenhet och dra täcket över huvudet. Försökte hitta lämplig uteservering, för det var 20+ och sol, vem sitter inne, vill ju inte bli dömd för det heller. Hittade ett café som såg tillsynes trevligt ut, tänkte dit går jag, kaffe själv ska det bli. FÖR FAN! Istället gick jag rakt fram. Inte satte jag mig på någon stol inte. Jag fortsatte gå. Kände mig ännu mindre än innan. När fan ska jag våga dricka kaffe ensam?
1 kommentar:
Jag vågar ju. Ensam. I Frankrike. Utan att kunna språket. Våga bara. Kaffe är gott.
Skicka en kommentar