lets go, lets go to Paris

Att gora om man ar uttrakad

Ah bon

igar firade vi Pablo som fyllde ar, det var valdans trevligt, och alla ar valdans trevliga, jag har inte gjort nagot kulturellt alls hitills, nu ar jag ensam for att de andra ar och ovar med sitt band, om jag vill kan jag aka in till paris, for alla ska dit sedan, utom Kevin som maste sitta barnvakt, for vi ska pa konsert. Men Kevin sa att de nog skulle ova klart vid 19.00 och nu ar ju klcokan halv fem ungefar, sa jag aker nog inte in, for jag vet inte riktigt om nagra museum ar oppna nu ens. Sa jag sitter har istallet och lyssnar pa musik. Men det ar ratt trevligt det med. Just det, var pa bio med Kevin igar, det ar val lite kulturellt, den var dessutom fransk och jag fattade faktiskt ratt mycket, heja mig. Kvallen igar slutade med att Romain latsas spelade, filmade lite och ska se om det funkar att lagga upp det har, for det ar valdigt underhallande tycker jag!!

Pappa, jag hittar faktiskt ingen alligot, ska forsoka kolla mer, men hitills inget.

okej det funkade inte med filmen, synd som attans

La vie a Paris

Mais bon..

Tankte skriva lite om vad jag gjort i Paris hitills

Tisdag: 

• Jag kom dit (otippat va?)
  
• Blev otroligt arg pa en som man skulle kopa biljetter av nar jag kommer till porte maillot for hon sa att jag inte fick kopa veckobiljetten for jag inte bodde i Paris (?) men, daremot fick jag kopa en for tursiter som var dubbelt sa dyr och for 5 dagar.
• Kom pa att jag hade metrobiljetter i planboken som jag kunde anvanda till den stationen dar jag skulle byta (kunde inte anvanda dem hela vagen till Pablo for att han bor i den 5e zonen.
• Ringde mamma med smatt panik, samt nara pa att borja grata, for nar jag blir riktigt arg sa borjar jag grata. 
• Lyckades kopa den javla veckobiljetten vid La Defense dar jag bytte till att aka surburban trains som det sa fint heter pa Engelska.
• Virrade bort mig pa La Defense och fattade inget alls, speciellt inte vart jag skulle ta vagen, hittade tillslut.
• Kom fram till Saint-Quentin-En-Yvelins dar Pablo bor, fick inte riktigt tag pa honom sa jag strosade runt med min angest och tunga vaska pa ett shoppingcentrum som lag inte alls langt fran stationen.
• Fick tag pa Pablo som motte mig, vi gick hem till han, sedan ut igen for att handla mat (som forovrigt kostade 32 euro)
• Sen gick jag, Pablo, Kevin, Roman och nu vad han heter pa bio, tror att filmen hette Crimes blabla Oxford?
• Hem igen, at mat, klockan var da 22.00 och jag hade bara atit tva mackor och tva grona applen innan sa jag var massa hungrig.
• Sov!

Onsdag:

• Vaknade runt 10.00, fast jag vaknade tva timmar innan ocksa da Pablo gick till skolan.
• Kevin kom lite efter 11 for han slutat skolan da, vi gick ut och tog en kaffe.
• Kom tillbaka och pratade lite, sedan var Kevin tvungen att aka och sitta barnvakt.
• Hade angest for jag inte vagade ga ut, vet inte varfor, hur som helst sa gick jag ut tillslut, strosade lite, kopte en cd, en klanning och ett par skor.
• Sedan kom Pablo hem, da skulle vi in till Paris (hade inte akt in innan pa dagen for jag ville ta det lite lugnt) for att ga pa konsert, Phoebe Killdeer. Kevin motte upp oss vid sin tagstation.
• Konsert, som var otroligt fantastisk bra.
• Kom hem runt 01.00 for att det tar massa lang tid med tagen hem pa kvallen.
• Sov

Torsdag:

• Vaknade...
• Gick och kopte en macka och vatten i det narliggande shoppingcentrumet (glomde skriva att Pablo bor 50 meter fran stationen, sedan gar man genom den och ytterliggare 200 meter sedan har man massa shopping)
• Akte in till Paris sjalv, sa det sa!
• Gick pa Rodin muséet, det var trevligt, massa skulpturer, han var ju liksom skulptor.
• Visste inte vad jag skulle gora, klockan var 14.00
• Akte till Centre Pompidou och gick runt dar i lite mer an tva timmar. Det var massa trevligt, och massa fin konst.
• Blev lycklig da jag kom pa att bada muséumerna varit gratis for jag var under 18!
• Akte hem, forsokte i alla fall, virrade bort mig pa en metrostation for jag fattade inget alls, bestamde mig efter at gatt massa fram och tillbaka att aka dit jag faktiskt hittade istallet for att chansa.
• Kom hem runt 20.00
• (innan jag var pa Centre Pompidou gick jag in pa en Fnac-affar och kopte tva skivor, en klassisk och en Jazz, sedan hittade jag Starbucks? lite lojligt kanske men jag ville ga med min kaffe, sa jag kopte en cinnamin latte som var sa sot att jag madde illa sa jag slangde halva och hade angest over att jag kopte mellan och inte liten.

Det var nog allt hitills, har inte haft kameran med mig pa mina aventyr, far val forsoka imorgon, da jag inte vet vad jag ska gora, men jag ska forsoka hitta pa nagot!

Tell me, tell me what to do?

Det är så jävla många som just nu skriver om att våga vara sig själv, stå för den man är, och jag vet inte vad. Jag tror ingen vågar vara sig själv faktiskt. Det är bara något folk tror. För det finns alltid någon gång, i någon situation man anpassar sig, (jo man kanske skulle våga), och då är man inte sig själv längre. Klär sig kanske annorlunda för man ska bort. Jag byter Agnes hela tiden, tror inte jag är rätt nu heller.

Kollade nämligen på lite gamla kort innan, upp till femman var jag nog ungefär samma, jag var förmodligen mest självsäker i typ tvåan-fyran, i femman tänkte jag att jag skulle ta mycket mindre plats. Resultat: En jävligt osäker Agnes som faktiskt mådde rätt förjävligt. Det värsta var att det var då jag började rodna, tycka saker var jobbigt. Jag vågade aldrig ha på mig något som stack ut det minsta lilla, samtidigt hade jag inte tillräckligt mycket pengar för att vara populär. Jobbigt, det där med att gå på högstadiet. Hur som helst. Sedan kom sjuan, jag försökte, lite, lite, lite, det gick väl sådär det med. Jag var helt jävla förvirrad, faktiskt, jag hade gått med i ssu för att en av mammas elever, som jag såg upp till sjuk mycket var med där, och jag ville vara som hon, detta ledde till att jag började ha en röd sjal med glitter i, mammas gamla, dock var det så långt jag vågade gå, just då.

Sedan, värsta vändpunkten för mig, jag åkte på hummanistisk konfirmation. Nu orkar jag inte gå in mer på vad det är, det får man fråga om i så fall. Där var alla rätt vänster, rätt egna, och man blev rätt accepterad, och fy fan vad härligt det var. Jag blev mycket mer självsäker, så när jag började åttan, vågade jag ha de där baggyjeansen som jag köpt för att mammas elev hade det (inte så eget i och för sig). Så, åttan, rätt bra, rätt egen, rätt mycket kommunistfitta ( för jag gick med i ung vänster). Men! Det mest paradoxala med det, är att de som inte känner mig, tydligen tror att jag är världens rikaste, jättebortskämd och får allt jag vill. Så är det inte, visst jag bor i hätte, men vi är fan inte så jävla rika. Dessutom bor jag med mamma i hyresrätt. Jag hatar, när folk tror att jag är jätterik. Jag vet inte varför, men det är skitjobbigt. Kan någon förklara för mig varför? Varför de flesta verkar tro att jag är den rikaste någonsin?

Just det, sedan, när åttan var genomliden, den var förresten rätt kass den med, för då skiljdes mina föräldrar, och båda var väl rätt upptagna med sina egna problem, jag säger inte att det var jättesynd om mig, men man blir väl det, och det verkar hålla i sig också. Fast jag tror ändå att det är bra, för det hade nog varit värre i längden om de hållt ihop om något var fel. Det är väl så med det mesta, man kan inte hålla i saker för sakens skull, om det inte funkar så måste man ibland släppa taget, utan att se det som ett jävla nederlag. För det är det inte, det är bara livet. Förresten finns det alltid de som har det så jävla mycket värre, så det är fan ingen idé att klaga (trots att det är skönt) för det är rätt så bortskämt.

Sidospår, igen. Nian i alla fall, nian var nog det bästa faktiskt. Fast Lina flyttade och det gjorde ont i hela mig. Men det klarade jag, det med, och nian tog slut, och jag hade ångest för min nya klass, men levde livet under sommaren. Tror jag? Kommer inte ihåg vad jag gjorde ens. Jo, Frankrike med Emma, eller? Hur som helst, ettan, pojkvän, mycket pluggande, prestationsångest, ångest, ångest, dimma. Egentligen var ettan inte så bra, första halvan av sommaren var sämst, jag tyckte synd om mig själv (det är skönt som sagt) och grät varje natt i två månader (nej jag överdriver faktiskt inte). Nu tvåan, rätt skönt, rätt konstigt, rätt mycket livet.

Baby, lets go away.

Det här med ålder, oväsentligt må hända. Men ändå, Hej jag heter Agnes och jag är 17 år. Trevligt, trevligt Agnes, du har då inte varit med om något alls. Ändå känner jag mig så jävla erfaren, men det är jag inte alls, inte det minsta lilla. För egentligen, vad vet jag? Att jorden är rund, men det är allmänt vedertaget. Andas, andas, andas. Andas för fan. Jag bryr mig nog för mycket, egentligen, om nästan allt (för allt kan nog ingen bry sig om). Jag behöver någon som tar ner mig på jorden, som säger att det är okej att misslyckas ibland, att tappa bort saker, kanske tappa bort sig själv, för det gör väl alla någon gång? Pretantiös. Ord som man kanske borde suga på lite längre, blåsa ut lite mer.

Stoppa ner mig själv i en låda, bara för att se om det går. Lyfta på locket och skrika fula ord till hela världen, för ibland förtjänar alla fula ord. Men man blir ful. fulful. Alla kanske är vackra inuti, men jag tror det finns människor som är rätt igenom elaka. Faktiskt. De kanske kan bli oelaka. Fast det finns väl mer fina människor än fula (inuti). Insidan räknas, väldigt klyschigt, men vem är inte en klyscha? Du är det med, bara så du vet. Klyschig.

Live it through

Jo, på tisdag åker jag till Paris, och då har jag tänkt att sitta på café och läsa alla de där böckerna som jag aldrig läser (vissa har jag läst halva, men vissa inte alls), och jag ser verkligen fram emot det så fruktansvärt mycket, visserligen måste jag studera och praktisera också men hur som helst, jag kommer ändå andas. Jag tror verkligen att det ska vara fint väder och om det inte är det kommer jag vara jätteknäckt hela veckan, eller nej inte riktigt, men jag hoppas, hoppas, hoppas att solen skiner och att jag kan sitta i en park och läsa. Sedan ska Kevin och Pablo ta mig till en massa konserter och det är ju inte sämre det, fy vad härligt, verkligen! För att vara lite extra lycklig, borde alla få ha en Kevin och Pablo att hälsa på, faktiskt. Fast sedan har jag självklart ångest för min packning, men den är ju bara materiell, och vad är matriella saker i en värld som denna?

Förresten läste jag precis om en kvinna som gav ut sin första bok när hon var 78, då tänkte jag, härliga kvinna, sådan vill jag med bli. Och, appropå saker som man mår bra av nyckelupproret i Norrköping, är inte det en av de härligaste saker som hänt? En massa människor som går mot nazister och skramlar med sina nycklar, med slagorden: Gå härifrån! Är det inte härligt? Att det är så, jag blir helt varm av tanken, det behövs mer.

Jo de böcker jag tänkt läsa hitills är; Brott och straff och Hundra år av ensamhet, någon som har tips på någon mer?

Lets talk about..?

Efter en diskussion med en vän, kom vi fram till att det jobbigaste, (i alla fall bland det jobbigaste) som finns är människor som alltid tycker, eller verkar tycka att de är betydligt mycket bättre än alla andra. Däremot har de alltid funnits, kommer alltid finnas, jag är nog sådan också i vissa avseenden, tyvärr. Hur som helstfolk som säger att; men, det där kan man inte ha på sig/lyssna på/tycka etc. Jag får gåshud, av denna slags "elit" som verkar tycka att de är så jävla mycket bättre, trots att en liten del av mig också vill vara med, en av dem, fast sedan tänker jag en massa elaka tankar om dem istället, för att jag kanske lyssnade på just det där banden, som är så mainstreem eller kommersiellt. Jag reagerar väl så för jag är så jävla osäker själv, men jag blir ändå förbannad, för man borde väl fan förstå att människor är osäkra, och om man själv utger sig vara en auktoritet är det lätt att man tas på allvar och jag blir så arg på de som verkar tycka det är så jävla kul att sätta sig på andra. Förbannad, förbannad, rosenrasande.

Men, som jag sa, jag är sådan ibland också, men jag kommer fortfarande vara lite små arg på de som är likadana.